Kära elever!
Tre år tillsammans. Tre år av högläsning, tavelanteckningar, litteraturhistoria, språkfrågor, uppsatsskrivande och mitt ständiga korståg mot digitala verktyg som enligt mig främst lyckas uppnå två saker: dålig koncentration och ett försämrat lärande.
Men ni har stått ut med allt. Ni har stått ut med att jag sagt: ”Nej, ni får INTE fota tavlan.” ”Nej, ni får INTE läsa Selma Lagerlöf med musik i lurarna medan ni spelar dataspel på mobilen. Ja, ni måste skriva för hand.” ”Ja, ni måste använda stor bokstav och punkt.”
Och märkligt nog överlevde ni ändå.
En sak vill jag att ni ska veta. Jag har aldrig behandlat er som elever som behöver nivåsänkande anpassningar eller en förenklad undervisning. Jag har sett er som smarta, duktiga, kunniga, kompetenta ungdomar som utan problem kan klara mina kurser. Jag har lagt ribban högt. För jag vet att ni klarar det. Det har varit en ära att få undervisa er. Ni är en sådan där klass som finns kvar i lärarhjärtat för alltid.
Som X kvicka kommentarer, alltid levererade med exakt rätt timing. X underfundiga humor, där man ibland behövde några sekunder för att förstå att man precis blivit utsatt för ett mycket avancerat skämt. X briljanta litteraturläsningar och hennes kompromisslösa kamp mot dåliga översättningar. (Ingen översättare går säker.) X högläsning, med en röst som får skådespelaren Ernst Hugo Järegård att blekna. X konstprojekt på bänken – som tack och lov så småningom flyttade över till papper, ett viktigt civilisatoriskt framsteg. X fantastiska essäsvar, där man ibland tänkte: “Det här är så bra så nu måste jag läsa det en gång till, bara för att njuta. Och X: Mästaren av spontana tal. X genuina kärlek till språk. Du är nog egentligen en liten smygspråkvetare och det finns få saker som gör en svensklärare lyckligare. X matlådor, som hade helt egen närvaro i pentryt men också dina kloka och intellektuella inlägg som lyfte varje diskussion. X intellektuella bidrag till diskussionerna, där man ibland fick känslan av att lektionen plötsligt förvandlats till ett universitetsseminarium. X energi och ambition, som nästan kunde driva klassrummet framåt av egen kraft vissa morgnar när resten av mänskligheten fortfarande sov mentalt, trots att du ofta sa att du var trött. X fantastiska läsning av romaner. Det finns människor som läser för att bli klara och så finns det människor som faktiskt läser på riktigt. Du X, tillhör hör till den senare sorten. X underfundiga humor, som ofta kom så lågmält att man först några sekunder senare började skratta. X kluriga bidrag som ofta gav helt nya perspektiv till diskussionen, och jag vill understryka att de inte alls varit särskilt gubbiga. Det bor en smyghumanist i dig. Och slutligen X språkliga precision, så som muntliga facit. Den beundrar jag.
Jag har också fått vara med om ett historiskt ögonblick. När ni som allra första klass under hela min lärarkarriär lyckades lura mig på första april. När ni på allvar påstod att min artikel i lärarfackets tidning innehöll flera grova stavfel. Mitt hjärta stannade. Jag såg hela min yrkeskarriär passera revy framför mig. Jag hann tänka: ”Nu är det över. Nu blir jag läraren som skrev fel på ’de’ och ’dem’ i en lärarfacklig publikation. Det här kommer jag aldrig överleva?” Ert första aprilskämt var briljant. Jag är fortfarande kränkt.
Men det säger också något om er som personer och som klass. Ni har humor, värme, intellektuell nyfikenhet. Ni har gjort mitt klassrummet levande.
Vi lever i en tid där allt ska gå fort. Man ska reagera snabbt, känna snabbt, tycka snabbt och helst sammanfatta hela världen i ett filmklipp på högst tretton sekunder. Men ni har orkat stanna kvar i de svåra texter jag gett er, orkat läsa långsamt och orkat tänka färdigt. Det har varit otroligt fint för mig att få vara en del av detta viktiga.
Vi har läst Homeros, Sapfo, Dante, Defoe, systrarna Brontë, Dostojevskij, Strindberg, Lagerlöf, Kafka, Södergran, Woolf och Hemingway tillsammans och mycket, mycket annat. Vi har pratat om språkets historia, diskuterat språkfrågor och lyft fram människans historia. Vi har pratat om varför litteratur spelar roll. Om varför kunskap spelar roll. Och kanske är det just det jag hoppas att ni tar med er härifrån: att bildning inte handlar om att verka smart utan om att försöka förstå världen lite bättre med hjälp av kunskaper. Och med det kanske också förstå sig själv.
Nu går ni ut i livet. Vissa av er går vidare direkt till universitetet. Andra ska kanske jobba eller resa. Ni kommer att byta riktning några gånger och det är precis som det ska vara. För det vi kallar livet är aldrig en rak väg mellan punkt A och punkt B. Det är omvägar, felvägar, sidospår och total förvirring och förtvivlan ibland, det ska erkännas. Det är en del av det vi kallar livet. Att vara människa – alltså precis det som vi har läst om i litteraturen under de här två åren. För litteratur handlar om att vara människa, med fel och brister, på gott och ont.
Ni ska nu ut och göra ert eget liv. Inte bara plugga det. Min far som är gammal rektor, är en mästare att hålla tal. Och han brukar alltid lägga in några goda råd i sina tal så jag följer hans modell. Här är mina sju (obs: heligt och magiskt tal!) råd till er:
Läs böcker! Alltid.
Var med människor du tycker om.
Gör bort dig ibland, det är viktigt för att inte bli för stöddig.
Byt riktning när du måste. (du kommer veta när det är dags).
Läs för ditt barn! Varje kväll, hur trött du än är!
Vila när du behöver.
Och sätt ALLTID ALLTID ALLTID punkt efter avslutad mening.
Tack för att jag fick vara er svensklärare! Tack för att det blev till just er.