Recension av Lindas bästa/värsta Linda Skugge (Piratförlaget). Publicerad i Dalademokraten 2008
Linda Skugge
För ett tag sedan stormade det rejält runt Katrin Zytomierska som i Idols eftersnack kallade en av deltagarna för ”bögig”, bloggade sarkastiskt om en annan deltagares vikt och kallade Marcus Birro för judehatare.
Själv hävdade hon att hon ”är en spontan person” och därför skriver och säger precis det hon tänker utan filter, vilket i sin tur genererade i skyhöga tittarsiffror. Tillvägagångssättet är inte ovanligt idag men kanske är det framför allt en person som bör anses som pionjär på området och som under många år har fått använda en av landets största kvällstidningar för egna, högst personliga känsloutfall.
När Linda Skugge slog igenom som krönikör i Expressen omkring 1993 var det med just denna attityd till professionellt skrivande, något som retade gallfeber på många och fick andra att jubla högt. För Skugge har det fortsatt i en rask karriärshiss upp mot SvD:s krönikörsspalter.
Nu finns Skugges krönikor i urval, samlade i Lindas bästa/värsta där de första krönikorna är skrivna av en hätsk tonårsrebell som älskar musik och de sista av en provocerande företagare och småbarnsmamma med radhus i Sollentuna. Med andra ord spänner de många krönikorna över ämnen som musik, kvinnokroppen, festande, feminism, rätten till kejsarsnitt, karriär, moderskap och mycket, mycket annat. Det är någonstans här, i detta myller av ingångar och i den dokumenterade åsiktsresan med jaget som ständig utgångspunkt, som krönikesamlingen blir aningen läsvärd. Vilken resa hon gjort! Vilken intensitet hon skriver med! Vilken total motsägelsefullhet som genomsyrar texterna!
”Hon har sällan lämnat mig oberörd”, säger Fredrik Reinfeldt i en av kändiskommentarerna som finns publicerade mellan bokens krönikevarv. Och visst har han rätt för just detta måste ändå säga vara Linda Skugges signum.
Att recensera Skugges krönikesamling är litet grand som att försöka föra en seriös diskussion med en obstinat tonåring som skriker elakheter och sedan med händerna för öronen vrålar ”Hör dig inte, hör dig inte!” Hennes krönikor är som en oredigerad monolog där de infantila orden sprutar rätt ut på sidan som en enda lång, oredig lavaström av subjektivt tyckande: ”En lika irro grej är folk som tror att de är så intelligenta att de inte kan ta vulgoord i sin mun för att de tror det destroyar deras image”. Som läsare vet man aldrig vart hon är på väg. Eller varför. Många attacker är lika obefogade som oförklarliga.
Ibland blir det kul och fyndigt i all sin spontanitet. Oftast litet ledsamt. Som påhoppet på SvD:s ledarskribent som avslutas med ”Vi vill se Maria Abrahamsson visa pattarna!” Som den bedrövliga recensionen – var det verkligen en recension? – av Ranelids Kvinnan är första könet.
De som gillar Skugges krönikor får sitt lystmäte stillat med denna samling. Vi andra får vackert svälja förtreten och inse att tonårstrots, total jagcentrering och ogenomtänkta mobbinguttalanden faktiskt säljer idag.
Med det inte sagt att det är kvalitet.
Filippa Mannerheim