Värdegrundslitteratur och manisk textproduktion har förstört svenskämnet

”Säv, säv, susa,
våg, våg, slå”

Diktens ord har etsat sig fast i mig och har blivit mina, nästan lika mycket som de är Frödings egna. De finns i min kropp, i min person, precis som begreppen ”allitteration”, ”assonans”, precis som det tragiska öde som unga Ingalill gick till mötes.

Den undervisning som jag fick som högstadieelev i slutet av 80-talet, lade grunden för en solid och rotfast relation mellan ämneskunskaper och elev. Mina lärare talade aldrig om bedömningar eller vad som krävdes för olika betygssteg. De talade om historia, svenska, geografi, matematik och kemi. Ämnen som fyllde många av oss med annat än det vi mötte i hemmet och på fritiden. Ämnen som sakta men säkert gjorde oss till mer än det vi redan var, med betydelsefulla löften om vad vi kunde bli.

På svensklektionerna undervisade vår lärarinna Mona Lisa om runor, anglicismer och språkhistoria, om ordklasser och satsdelar. Hon lät oss skriva korta ämnesuppsatser och krävde en prydlig handstil, en tydlig disposition och språklig korrekthet.

Hela tiden låg den klassiska litteraturen som en väv över hennes svenskundervisning. Vi fick högläsa Dan Anderssons ”Omkring tiggarn från Luossa”, H. C Andersens sagor och ta del av utvalda delar ur Moa Martinsons ”Mor gifter sig”, William Goldings ”Flugornas herre” och Selma Lagerlöfs rysare ”Herr Arnes penningar”. Bland mycket annat.

Där satt vi, drygt tjugo 14-åringar från Vansbro, Nås, Äppelbo och Dala-Järna och förfasade oss över slutet på Steinbecks ”Möss och människor” och ömmade för lille Oliver i Dickens populära följetongsroman. För det är ju så – i synnerhet för tonåringar – att slåss med troll, befria prinsessor och döda varulvar, det är att leva!

För några veckor sedan kom Skolverket ut med sitt förslag till reviderade kursplaner för grundskolan. I ämnet historia, åk 7-9, ska hela antiken strykas på grund av stoffträngsel. Samtidigt som ”Kontinuitet och förändring samt möjliga framtidsscenarier med utgångspunkt i långa historiska linjer kring levnadsvillkor, migration och makt” och ”historiebruk kopplat till tidsperioden” lyfts fram som centrala och bärande analyspunkter för våra barn i nedre tonåren att hugga tänderna i.

I samma reviderade förslag i ämnet svenska, åk 7-9, ska formuleringen ”Lyrik, dramatik, sagor och myter” strykas och istället ska dessa genrer rymmas inom formuleringen ”Skönlitteraturens huvudgenrer samt några undergenrer och hur de stilistiskt och innehållsligt skiljer sig ifrån varandra.”

Hur denna revidering gör styrdokumenten tydligare och mer faktabetonad, övergår mitt förstånd. Men det är så mycket jag inte förstår numera.

Var är den ökade betoningen på faktakunskaper som utlovades och som var utgångspunkten för revideringen? Var är de tydligare och mer konkreta kunskapskraven?

Nedmonteringen av svenskämnet har pågått i decennier. Vid varje revidering har man lyckats blästra bort ännu litet mer av det klassiska litteraturinnehållet, för att omstöpa svenskan till ett mer ”erfarenhetspedagogiskt ämne” där elevernas egna känslor, intressen, nyfikenhet och upplevelser ska vara utgångspunkten för läsning och diskussioner.

Och för att verkligen betona detta, har inte bara formuleringen ”Lyrik, dramatik, sagor och myter” strukits i Skolverkets förslag för årskurs 7-9. Skönlitteratur på temat ”utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer” lyfts istället särskilt fram som viktiga exempel på litterära ingångar.

”Dagens lärare kommer bara på författarkvällar om bokens ämne passar med läroplanen”, skriver författaren och litteraturkritikern Alice Kassius. ”Det är tusen gånger lättare att få lärare till samtal på tema ”flykt” än till samtal om fantastiska drakar och skrivandets lust.”

Det säger något om vår trendkänsliga syn på vad som är betydelsefull litteratur.

På gymnasienivå finns litteraturhistoria numera stort sett bara kvar i Svenska 2 och den kursen är så fullspäckad med annat att lärare desperat tvingas slå ihop olika moment för att hinna med allt som måste ”betas av”: ”Skriv en debattartikel där du argumenterar för vilken litterär epok som är bäst – romantiken eller realismen.”

”Fast inget i läroplanen hindrar svenskläraren från att jobba med klassiker och epokstudier. Många av de litterära klassikerna kan ju sägas handla om utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer”, påpekar vän av ordning.

Det är förstås sant. Men är det troligt att det blir där vi landar i en klassrumspraktik med dessa styrdokument?

”Det finnes skydd mot nästan allt som är
mot eld och skador genom storm och köld
ja, räkna upp vad slag som tänkas kan.
Men det finns inget skydd mot människan.”

Citatet ovan går förstås alltid att googla men det blir aldrig ditt eget på det viset.

”Men om du är så fruktansvärt missnöjd, får du väl gå in och kommentera Skolverkets förslag. De välkomnar ju lärares respons”, inflikar en annan vän av ordning.

Det gör de. Men problemet ligger inte i en struken formulering här och en raderad epok där. Det ligger i kunskapssynen som sådan, förmedlad av vår skolmyndighet. Kanske var det denna kunskapssyn som 2011 satte stopp för Jan Björklunds försök att skapa en läroplan med mer fokus på grundläggande bas- och ämneskunskaper och mindre på analys och tolkningar? För särskilt faktabetonad eller tydlig blev ju knappast Lgr11, vilket ändå måste sägas vara besynnerligt, givet det uppdrag Skolverket fick.

Ärligt talat är jag grundligt trött på dagens instrumentella, kunskapsfattiga svenskämne. Jag är trött på alla platta åsikter som ska argumenteras för – med underbyggda och nyanserade resonemang. Jag är trött på att ordet ”digital” nämns fler gånger i svensklärarens styrdokument än ordet ”litteratur”. Jag är trött på ”texter där ord, bild och ljud samspelar” – (DET ÄR INTE TEXT NI TALAR OM, DET ÄR FILM!!!) – och på att eleverna ska uttrycka känslor. Jag är trött på torftiga läromedel med flashiga bilder, där allt som avhandlas måste kopplas till elevernas egna föreställningsvärldar. Jag är trött på ”beskrivande, förklarande, utredande, instruerande och argumenterande texter” och deras ”syfte, innehåll, uppbyggnad och språkliga drag”. Jag är trött på alla ”strategier”, all ”(kamrat?)respons”, alla texttyper som ska snickras fram med hjälp av ”verktyg” och ”matriser”, utan att eleverna lärt sig versalregeln, interpunktion eller ett åldersadekvat ordförråd.

”Vad undervisar ni om, min svensklärare?”
”Form, form, form”.

Och framför allt är jag till döden trött på att litteraturen verka ha som främsta syfte att uppfostra eleverna och lära dem att bli ”goda samhällsmedborgare”, snarare än att ge dem ett litterärt språk och kunskaper om vårt kulturhistoriska arv och berättandets ädla konst om hur det är att vara människa. Med brister och fel.

Men som en svensklärare indignerat uttryckte det: ”För mig kommer värdegrunden alltid först. Sedan kommer kunskapsuppdraget. I den ordningen.”

Ack, mitt älskade svenskämne! Du har alltmer förvandlats till ett urvattnat formämne, med inslag av mjuka, feministiska, relationsbärande teman som ska tuggas och ältas i bikupor ledda av en lärare med rätt värdegrund. Trots att historien borde ha lärt oss vid det här laget att pekpinnar fungerar dåligt och trots att en ung person rustad med god kunskapsgrund, är långt mindre mottaglig för fördomar än en person med påtvingad moral.

”Vem kliver fram som en Greta Thunberg till försvar för en skövlad bildning och kulturkunskap och historieförståelse. Ännu ett uppror behövs”, skriver journalisten och författaren Bengt Lindroth. Jag kan bara hålla med.

Men här står jag nu, och kan icke annat. En uppgiven svensklärare med ett slitet och tummat men ack så dammigt exemplar av ”Den allvarsamma leken” i bokhyllan och med en djup sorg i bröstet över den tid som flytt, men mest över den tid som tagit över.

Eller som Fröding uttryckte det, med sin osvikliga känsla för vemod:

”Så sjungen, sjungen sorgsång,
I sorgsna vågor små,
säv, säv, susa,
våg, våg, slå!”

Filippa Mannerheim, gymnasielärare i svenska och historia och journalist

 

 

Postat den av Filippa | 15 kommentarer

Bokbål på Kulturhuset

 

Själv vet jag en fanatisk kristen som jobbade extra på en bokhandel. Hon sprang runt i hyllorna och samlade in erotisk litteratur som hon i smyg slängde i soptunnan.

Man undrar ju litet om det är så smart det där med att kasta ut allt som inte passar in. Et mer demokratiskt alternativ är annars att lyfta dessa saker till diskussion om hur samhället såg ut då och idag. Men det kanske är för töntigt?

Men himmel vilket jobb Miri kommer att få fortsättningsvis om det är den bokbåls-linjen som gäller?

Nästa – Pippi Långstrump?

Postat den av Filippa | Lämna en kommentar

I år ska jag fall på knä för…

Förra året föll jag på knä för Gunilla Molloy av ren lycka över att träffa henne på Stockholmsmässan. Det var litet pinsamt. Både för henne och mig. Så ska jag inte göra i år. Tror jag.

Fast…kanske faller jag på knä för Jonas Hassen Khemiri. Han är så intelligent! Och…söt…. 🙂

Postat den av | Lämna en kommentar

Ateljébloggen tipsar om…

 

Dagens Skola med inlägg även från andra pedagoger och kulturfantaster! Varmt välkomna att ta del av en rykande het debatt!

 

Postat den av | Lämna en kommentar

”Jag älskar människor och försöker leva i nuet!”

"Hon är mycket rädd för rampljuset. Kristin Kaspersen ogillar när mänskliga möten tar sig oväntade uttryck. Därför tycker hon inte om att arbeta med teve. Hon är rädd för rampljuset eftersom hon själv inte har någon vana från scenlivet."

 

Tja, kanske hade dagens dumle-sega familjeartikel i DN, fungerat en smula bättre om man slängt in några spännande negationer här och var, vem vet.

 

Eller, kanske inte. Platta floskler är platta floskler om än i gyllene typsnitt.

 

Inget ont om den stackars journalisten. Jag vet själv hur det är att intervjua personer som har "Carpe Diem" som livsmotto, "älskar mänskliga möten", blir ledsna när folk "skriver elaka saker" och annat totalt innehållslöst, liksom som hämtat ur "Boken om mina vänner" som man skrev i som barn. Man letar febrilt efter något litet intressant att kasta upp i rubriken, något mer riktat och spännande uttalande att göra en ingress av. Men vi skribenter kan faktiskt inte trolla med knäna. Och så blir det en intetsägande pr-text istället för en intressant intervju.

 

Ja,ja, så kan det gå.

 

Tack gode gud för bloggvärlden!

 

Postat den av | Lämna en kommentar

”Detta är en VARG”. Hur tänker man från museihåll, egentligen?

 

Museivärlden lider. Av brist på fantasi, kreativitet och framåtanda. Förlåt mig, men jag står inte ut med ännu en tom, litet halvdammig glasmonter i något bortglömt hörn. Än värre är det när glasmontern inte är tom utan fylld. Av till exempel något så upphetsande som en uppstoppad varg med den vansinnigt inspirerande montertexten: "VARG".

 

Gud, giv mig styrka.

 

Kanske är problemet alla dessa trötta 40-talister som håglöst såsar omkring i kulisserna? De vill inte guida, de vill inte tänka målgrupp, de vill inte kommunicera sitt görande utåt och framför allt inte tänka nytt. De vill bara skrutta omkring och göra SITT vad nu det är. Kanske pilla in något litet fotografi i någon monter ibland. Och OM de orkar, skriva en liten trött textrad till. Ledsamt.

 

Nobelmuseet liknar inget annat museum jag varit på. Hela museet andas kreativitet och nytänk, besökarantalet ökar kontinuerligt, besökare möts med ett (och faktiskt oftast flera) leenden och ett självklart kundtänk genomsyrar hela verksamheten. De många och varierande skolprogrammen är faktiskt också något av de bästa jag sett i museiväg – smarta, välplanerade och tack vare ett tätt samarbete med skolor och lärare, svarar de ofta direkt mot mål, kursplaner och värdegrund. Hur kommer det sig?

 

Kan det hela bero på en briljant ledning?

 

Kan det ha att göra med avsaknaden av dammråttor på insitutionerna?

 

Eller är det samarbetsviljan mellan museets olika enheter som gör att det blir så bra?

 

Kanske en mix av det ovan och en ovanligt kompetent och driven personal, jag vet inte. Men kanske borde andra muséer med bildningsidealet hängande över sig som ett ok, snegla litet åt deras håll och fundera på varför just de lyckas.

 

Se där ett litet tips i all sin enkelhet!

 

(Och ser jag ännu en museiglasmonter med ett vissnat föremål så går jag!)

 

Postat den av | 1 kommentar

Skitkärringar, mördare och polio – kan det bli bättre?

Jag är hooked. Fast. I sökandet efter min huvudstads historia, hur otroligt det än låter eftersom jag är dalkulla och istället borde irra mig in i finnskogens mystiska dunkel.

 

Bakgrunden är enkel:

 

Var och intervjuade en arkivarie på Stadsarkivet i förrgår för ett reportage om söksajten Stockholmskällan. Vi knatade ned i de djupa kulvertarna i berget, vandrade längs länga efter länga med arkiv och slog oss sedan ned framför det stora skåp som innehåll hela Medeltiden. Åtminstone dess textmaterial. Otroligt!

 

Fick se och höra historien om 13-åriga Maja Berghs fantastiska dagbok där hon bland annat skrev om sin personliga upplevelse av Bondetåget och den tragiska men sanna berättelsen om den sextonårige skräddare-gesällmördaren Anders Vesterlund. För att inte tala om Stockholms Stads privilegiebrev från 1436, vackert som ett konstverk och fullsmockat med kändissigill – JAAA, jag hade Engelbrekts polares och fiendes sigill på bordet framför mig!!! (Den finns förövrigt med zoomfunktion på sajten.)

 

Nu gäller det att skriva ett riktigt bra reportage. Men det är litet svårt.

 

Är nämligen numera fullt upptagen med att söka spännande fotografier av 50-talsfrisyrer, gamla vaxkabinettet Panoptikon, poliovaccineringar för små barn på 30-talet, ransoneringskuponger (också med zoom) och 1700-talstavlor på skitbärarkärringar

 

Vem hinner jobba?

 

Edvin Adolphson rockar loss på Soliden. En välbevarad hemlighet tills nu?

Foto: Gunnar Lantz, Svd

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Postat den av | Lämna en kommentar

Inter Actas hemsida klar – änteligen!!!

 

  

 

Så har Inter Actas hemsida äntligen blivit klar – det har varit ett spännande arbete att se den växa fram! Supersnygg, med kreativa färgkombinationer, fräsch struktur, asläckra ikoner och klar målgruppstanke vad gäller text och innehåll. Precis som det skall vara när det är som bäst, alltså! Men så är det ju Lina Karlsson och Jon Lindholm som skapat den också.

 

Hoppas nu på spännande samarbete mellan Inter Actas Teresa Lindholm och Skrivateljéns ende anställde framöver…

 

För övrigt känner jag till en hel del arbetsplatser som har skriande behov av "verktyg för att skapa effektiva och kreativa möten där alla är med och bidrar". Humpidump, jag säger inget mer så har jag ingenting sagt… 🙂

 

 

 

Postat den av | Lämna en kommentar

Det är inte lätt att vara humanist!

Är vansinnigt irriterad på min lilla inspelningsgrunka. Dyr var den. Och nu har jag lyckats trycka på någon obskyr knapp så att den spelar in i slowmotion. Maken fattar inget, teknikalfabet som han är. Och själv gick man ju humanistisk linje. Manualer förstår jag mig på. Rent teoretiskt alltså. Praktiken är de sämre med.

 

Maskinen vill alltså inte återställa sig hur jag än plippar och knappar. Istället låter det som Ferdinands kossa-morsa när jag trycker på uppspelning. Fatta hur lång tid det tar att lyssna igenom!

 

Och så en intervju idag och två nästa vecka. Irritation!

 

– Be dem tala som Kalle Anka in i micken! Föreslog styvsonen. Då blir det perfekt när du spelar upp!

 

Tack för tipset! Låter som ett klockrent karriärsdrag!

 

 

 

 

Postat den av | Lämna en kommentar

Nytt rolig jobb i sikte… Och Gamla Stan är ju också bara så vackert!

 

Har fått jobb på Nobelmuseet! Fantastiskt roligt! Oj, vad många idéer jag har, inspirerad av deras många möjligheter till ämnesövergripande arbeten och projekt. Extra roligt då Nobelmuseet faktiskt har de bästa utställningsprogrammen jag sett i museivärlden. Rätta mig om jag har fel men det är ovanligt med museer som satsar på ett modernt pedagogisk koncept för besökarna. Alltför många älskar de där trista, traditionella montrarna med små obegripliga stenkulor i. Boring!

 

Kick-off på tisdag. Nu ska här pluggas nobelpristagare… Kul. Men hjälp vad många jag inte kan någonting om. Äntligen skall det avhjälpas!

Postat den av | Lämna en kommentar