Barnpsykolog: Skärmarna gör att barn kan få svårt med koncentration och motivation

 

Intervju med en barnpsykolog: 

Du möter många barn och unga i åldrarna 6–19 år, i ditt arbete som skolpsykolog. Vad är de vanligaste problemen som unga har idag?

Jag uppfattar att det absolut vanligaste problemet för barn och unga idag är koncentrationssvårigheter. Därefter kommer problem med motivation för skolarbetet, beteendeproblematik av olika slag (slagsmål, stör andra i klassen, trakasserier, kränkningar mm) och kamratkonflikt (både i den verkliga skolmiljön och på sociala medier utanför skoltid).

Många talar om att skärmarna skapar många problem, både i skolan och hemma. Vad anser du om detta påstående?

Det främsta problemet är att skärmar används alldeles för mycket. Man har i forskning sett att en användning över 2 h/dag (då räknas mobil och teve) innebär ökad risk att utveckla depression. Genomsnittet för barn och unga i Sverige idag är 4,5–6 timmar tid med mobilen per dag och för vuxna 3–4 timmar. Problemet är att vi, när vi sitter med vår telefon så mycket, missar andra aktiviteter som vi är i mycket större behov av, nämligen: social interaktion öga mot öga, lek, rörelse/motion, samt sömn (sömnstörning bland barn och unga 15–24 år har ökat med 500% i Sverige sedan 2011, året då smartphones slog igenom i samhället och letade sig ner i var mans ficka). Att vi missar så mycket av dessa aktiviteter leder till att vi känner oss olyckliga, socialt vilsna (trots sociala medier!), att vi sover sämre och blir överviktiga. Användandet av sociala medier leder även till emotionell stress.

Många menar att man låter barnet ”vila” när man låter barnet spel på mobilen eller surfa runt på nätet. Stämmer det?

Hjärnan ”vilar” när vår uppmärksamhet tar in ett begränsat antal intryck som involverar få sinnen samtidigt. När vi riktar vår uppmärksamhet mot en skärm där innehållet är designat för att fånga vår uppmärksamhet på ett maximalt sätt, som internet i allmänhet, sociala medier eller youtube aktiveras belöningscentra (nucleus acumbens) i hjärnan och ett ämne som heter dopamin frisätts (mkt förenklat). Dopaminets uppgift är att göra oss pigga, alerta och nyfikna på att söka ny information. Vila (mental och fysisk) är i vår kropp och hjärna kopplad till utsöndring av andra ämnen, som till exempel hormonet melatonin som gör oss sömniga. Internet/dataspel/sociala medier/youtube är designade för att våra hjärnor ska frisätta maximalt med dopamin. Dopamin är en viktig komponent i all form av beroende, så där mycket dopamin frisätts skapas snabbt ett beroende, vilket är en av förklaringarna till att både vuxna och barn känner starkt sug att plocka upp mobilen.

Hur märks dessa problem hos ungdomar idag?

Som skolpsykolog märker jag främst att skolbarn har svårt med koncentration och motivation, vilka båda kan tänkas höra samman med (för) mycket skärmtid. Hjärnan är plastisk (formbar) och om man inte tränar upp förmågor kan man heller inte använda sig av dem. Lek är ett bra exempel på något som vi alla (nästan) har genetiska förutsättningar för att utveckla. Men om vi inte tränar oss i att leka kommer vi inte kunna ”gå och leka” bara för att en vuxen säger åt oss det. Ett annat exempel är förmågan att tålmodigt repetera. Om du är van vid att få kognitiv stimulans i form av dopamin vid ett klick på din mobil är det inte sannolikt att du kommer att känna dig motiverad att öva i en timme för att få till tre hyfsade toner på fiollektionen för att uppleva samma dopaminkick. Detta är ett av skälen till att barn i skolåldern inte spelar klassiska instrument i samma utsträckning som tidigare, men det får också konsekvenser för inlärning i stort eftersom den till stor del bygger på att ”nöta”, d v s utveckla nya ”spår” i hjärnan. Det är nötandet som på sikt leder till att något upplevs som lätt. Förmågan att nöta (tålamodet) utvecklas liksom leken inte utan enträgen övning.

Jag frågar alltid om barnets skärmvanor när man hos elever tycker sig se problem med koncentration, bristande uthållighet och motivation. Dessa förmågor är tätt sammanlänkade med vårt belöningssystem i hjärnan. Den goda nyheten är att eftersom hjärnan är formbar kan man vänja den vid dopaminutsöndring under fiollektionen på nytt och uppleva en fiollektion som stimulerande, men det förutsätter begränsning av annat som i större utsträckning triggar dopaminutsöndringen, i detta fall skärm men även alkohol, sex och droger.

Hamnar man inte utanför som ung om man inte använder mobilen?

Den risken bör man ställa mot andra risker som överdrivet mobilanvändande kan innebära. För barn under 6 år finns till exempel inga vetenskapliga belägg för att digitala hjälpmedel medför någon pedagogisk vinst alls. Däremot har man sett i forskning att digitalt användande kan störa utvecklandet av mycket viktiga förmågor som att utveckla talet och den fria leken. Den fria leken är grundläggande för all social interaktion och är i sig ett skydd mot psykisk ohälsa och utanförskap. Jag skulle säga att riskerna med flera timmars användning av mobilen varje dag är betydligt större än de eventuella sociala vinsterna. Sen är det också en hel del risker med att befinna sig ute på nätet i sig, där kränkningar, porrsurfing och olika sorters sexuella förslag/trakasserier är en del av våra barns och ungas vardag.

Vi bör öva våra barn att samspela genom att själva lägga undan mobilen och umgås med dem. Det är ett betydligt större skydd mot utanförskap än fri tillgång till skärm.

Vi bör alltid ställa oss frågan: Varför skärm? Vilka är vinsterna och vilka är riskerna?

Finns det några positiva saker med skärmar och ständigt närvarande mobiler?

Det finns betydligt större risker med ständigt närvarande mobiler än det finns fördelar eftersom de stör vår sömn, vår sociala interaktion och vår inlärning i skolan.

Det finns en massa positiva saker med skärm om man använder den med förnuft och utan att användningen sker på bekostnad av viktigare saker som vi behöver mer (se ovan nämnda exempel). I forskning ser man att mobilanvändande som inte överstiger 2 timmar per dag inte medför samma risker som användning över denna tid. Men återigen; all användning bör ske utifrån att man ställt sig frågan; varför skärm? Risken är annars att det är vårt belöningssystem som leder oss in i användandet och inte vårt förnuft och vår kunskap kring vad vi behöver och mår bra av.

Vilka råd ger du till barn som du märker mår dåligt över detta?

Jag ger inga råd till barn/ungdomar själva eftersom de funktioner i hjärnan som syftar till att ta förnuftiga beslut (sitter i pannloberna, prefontala cortex) och till exempel begränsa användning av dopaminutsöndrande stimuli inte är färdigutvecklade förrän vid 25 års ålder. Det är därför inte schyst att säga åt ett barn/en ungdom att själv begränsa sitt mobilanvändande, särskilt inte eftersom sociala medier osv är utvecklade för att vara maximalt beroendeframkallande (dopaminutsöndrande).

Jag uppmuntrar föräldrar (och lärare) att införa digital disciplin, vilket innebär en begränsad och kontrollerad tillgång till internet/spel/mobilen. Här kan man ha max 1-2 timmar per dag som en måttstock, inklusive teve. Barn under två år ska inte utsättas för någon skärm över huvud taget (rekommendationer från världshälsoorganisationen 2019) och för barn under 6 år är det bästa att sitta med och interagera med barnet om skärm används.

Om steget ”ner till två timmar” per dag känns som ett stup, brukar jag rekommendera en successiv nedtrappning, kanske en halvtimme per dag. Sen måste man komma ihåg att en nedtrappning för barnets del inte kommer att ge den effekt man önskar om inte föräldern själv trappar ner i samma takt. Umgänge och samspel är något vi generellt ägnar oss för lite åt i dagens samhälle, trots att det är en förutsättning för vår hälsa. Om man har bestämt sig för att införa digital disciplin så gäller den för vuxna såväl som barn. Man behöver också erbjuda något annat istället för att få igång en sysselsättning. Det är mycket lättare att sätta sig och pyssla om det finns något att pyssla med, eller läsa om det finns böcker/tidningar för rätt åldrar hemma, eller leka om det finns en inspirerande lekmiljö (här kan det räcka med lite klossar för de små, men det kan vara schyst att åtminstone till en början erbjuda äldre barn stimulerande analoga alternativ om barnets hjärna är överstimulerat av digitalt användande).

Om barnet hamnat i ett kliniskt spelberoende, vilket är en psykiatrisk diagnos sen våren 2019, kan professionell hjälp behövas. Då kan man vända sig till Barn- och Ungdomspsykiatrin.

Hur ska man tänka om man är 17 år och behöver reglera sitt mobilanvändande?

Med en klok 17-åring kan man resonera kring riskerna med mobilanvändande. Man kan till exempel diskutera nackdelarna med att regelbundet titta på porr (vilket 90% av pojkar i tonåren gör varje vecka). Man kan utgå från baksidorna med internet vilket alla har upplevt, t ex kränkningar på sociala medier, ”dick pics” eller tjat om lättklädda bilder. Men viktigare ändå är att försöka erbjuda sin 17-åring en vettigare aktivitet, kanske några timmars umgänge med förälder på tu man hand.

 Boktips: Distraherad, hjärnan, skärmen och krafterna bakom av den svenska hjärnforskaren Sissela Nutley

Intervjun med barnpsykologen gjordes 2019-10-09

 

Postat den av Filippa | 2 kommentarer

Värdegrundslitteratur och manisk textproduktion har förstört svenskämnet

”Säv, säv, susa,
våg, våg, slå”

Diktens ord har etsat sig fast i mig och har blivit mina, nästan lika mycket som de är Frödings egna. De finns i min kropp, i min person, precis som begreppen ”allitteration”, ”assonans”, precis som det tragiska öde som unga Ingalill gick till mötes.

Den undervisning som jag fick som högstadieelev i slutet av 80-talet, lade grunden för en solid och rotfast relation mellan ämneskunskaper och elev. Mina lärare talade aldrig om bedömningar eller vad som krävdes för olika betygssteg. De talade om historia, svenska, geografi, matematik och kemi. Ämnen som fyllde många av oss med annat än det vi mötte i hemmet och på fritiden. Ämnen som sakta men säkert gjorde oss till mer än det vi redan var, med betydelsefulla löften om vad vi kunde bli.

På svensklektionerna undervisade vår lärarinna Mona Lisa om runor, anglicismer och språkhistoria, om ordklasser och satsdelar. Hon lät oss skriva korta ämnesuppsatser och krävde en prydlig handstil, en tydlig disposition och språklig korrekthet.

Hela tiden låg den klassiska litteraturen som en väv över hennes svenskundervisning. Vi fick högläsa Dan Anderssons ”Omkring tiggarn från Luossa”, H. C Andersens sagor och ta del av utvalda delar ur Moa Martinsons ”Mor gifter sig”, William Goldings ”Flugornas herre” och Selma Lagerlöfs rysare ”Herr Arnes penningar”. Bland mycket annat.

Där satt vi, drygt tjugo 14-åringar från Vansbro, Nås, Äppelbo och Dala-Järna och förfasade oss över slutet på Steinbecks ”Möss och människor” och ömmade för lille Oliver i Dickens populära följetongsroman. För det är ju så – i synnerhet för tonåringar – att slåss med troll, befria prinsessor och döda varulvar, det är att leva!

För några veckor sedan kom Skolverket ut med sitt förslag till reviderade kursplaner för grundskolan. I ämnet historia, åk 7-9, ska hela antiken strykas på grund av stoffträngsel. Samtidigt som ”Kontinuitet och förändring samt möjliga framtidsscenarier med utgångspunkt i långa historiska linjer kring levnadsvillkor, migration och makt” och ”historiebruk kopplat till tidsperioden” lyfts fram som centrala och bärande analyspunkter för våra barn i nedre tonåren att hugga tänderna i.

I samma reviderade förslag i ämnet svenska, åk 7-9, ska formuleringen ”Lyrik, dramatik, sagor och myter” strykas och istället ska dessa genrer rymmas inom formuleringen ”Skönlitteraturens huvudgenrer samt några undergenrer och hur de stilistiskt och innehållsligt skiljer sig ifrån varandra.”

Hur denna revidering gör styrdokumenten tydligare och mer faktabetonad, övergår mitt förstånd. Men det är så mycket jag inte förstår numera.

Var är den ökade betoningen på faktakunskaper som utlovades och som var utgångspunkten för revideringen? Var är de tydligare och mer konkreta kunskapskraven?

Nedmonteringen av svenskämnet har pågått i decennier. Vid varje revidering har man lyckats blästra bort ännu litet mer av det klassiska litteraturinnehållet, för att omstöpa svenskan till ett mer ”erfarenhetspedagogiskt ämne” där elevernas egna känslor, intressen, nyfikenhet och upplevelser ska vara utgångspunkten för läsning och diskussioner.

Och för att verkligen betona detta, har inte bara formuleringen ”Lyrik, dramatik, sagor och myter” strukits i Skolverkets förslag för årskurs 7-9. Skönlitteratur på temat ”utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer” lyfts istället särskilt fram som viktiga exempel på litterära ingångar.

”Dagens lärare kommer bara på författarkvällar om bokens ämne passar med läroplanen”, skriver författaren och litteraturkritikern Alice Kassius. ”Det är tusen gånger lättare att få lärare till samtal på tema ”flykt” än till samtal om fantastiska drakar och skrivandets lust.”

Det säger något om vår trendkänsliga syn på vad som är betydelsefull litteratur.

På gymnasienivå finns litteraturhistoria numera stort sett bara kvar i Svenska 2 och den kursen är så fullspäckad med annat att lärare desperat tvingas slå ihop olika moment för att hinna med allt som måste ”betas av”: ”Skriv en debattartikel där du argumenterar för vilken litterär epok som är bäst – romantiken eller realismen.”

”Fast inget i läroplanen hindrar svenskläraren från att jobba med klassiker och epokstudier. Många av de litterära klassikerna kan ju sägas handla om utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer”, påpekar vän av ordning.

Det är förstås sant. Men är det troligt att det blir där vi landar i en klassrumspraktik med dessa styrdokument?

”Det finnes skydd mot nästan allt som är
mot eld och skador genom storm och köld
ja, räkna upp vad slag som tänkas kan.
Men det finns inget skydd mot människan.”

Citatet ovan går förstås alltid att googla men det blir aldrig ditt eget på det viset.

”Men om du är så fruktansvärt missnöjd, får du väl gå in och kommentera Skolverkets förslag. De välkomnar ju lärares respons”, inflikar en annan vän av ordning.

Det gör de. Men problemet ligger inte i en struken formulering här och en raderad epok där. Det ligger i kunskapssynen som sådan, förmedlad av vår skolmyndighet. Kanske var det denna kunskapssyn som 2011 satte stopp för Jan Björklunds försök att skapa en läroplan med mer fokus på grundläggande bas- och ämneskunskaper och mindre på analys och tolkningar? För särskilt faktabetonad eller tydlig blev ju knappast Lgr11, vilket ändå måste sägas vara besynnerligt, givet det uppdrag Skolverket fick.

Ärligt talat är jag grundligt trött på dagens instrumentella, kunskapsfattiga svenskämne. Jag är trött på alla platta åsikter som ska argumenteras för – med underbyggda och nyanserade resonemang. Jag är trött på att ordet ”digital” nämns fler gånger i svensklärarens styrdokument än ordet ”litteratur”. Jag är trött på ”texter där ord, bild och ljud samspelar” – (DET ÄR INTE TEXT NI TALAR OM, DET ÄR FILM!!!) – och på att eleverna ska uttrycka känslor. Jag är trött på torftiga läromedel med flashiga bilder, där allt som avhandlas måste kopplas till elevernas egna föreställningsvärldar. Jag är trött på ”beskrivande, förklarande, utredande, instruerande och argumenterande texter” och deras ”syfte, innehåll, uppbyggnad och språkliga drag”. Jag är trött på alla ”strategier”, all ”(kamrat?)respons”, alla texttyper som ska snickras fram med hjälp av ”verktyg” och ”matriser”, utan att eleverna lärt sig versalregeln, interpunktion eller ett åldersadekvat ordförråd.

”Vad undervisar ni om, min svensklärare?”
”Form, form, form”.

Och framför allt är jag till döden trött på att litteraturen verka ha som främsta syfte att uppfostra eleverna och lära dem att bli ”goda samhällsmedborgare”, snarare än att ge dem ett litterärt språk och kunskaper om vårt kulturhistoriska arv och berättandets ädla konst om hur det är att vara människa. Med brister och fel.

Men som en svensklärare indignerat uttryckte det: ”För mig kommer värdegrunden alltid först. Sedan kommer kunskapsuppdraget. I den ordningen.”

Ack, mitt älskade svenskämne! Du har alltmer förvandlats till ett urvattnat formämne, med inslag av mjuka, feministiska, relationsbärande teman som ska tuggas och ältas i bikupor ledda av en lärare med rätt värdegrund. Trots att historien borde ha lärt oss vid det här laget att pekpinnar fungerar dåligt och trots att en ung person rustad med god kunskapsgrund, är långt mindre mottaglig för fördomar än en person med påtvingad moral.

”Vem kliver fram som en Greta Thunberg till försvar för en skövlad bildning och kulturkunskap och historieförståelse. Ännu ett uppror behövs”, skriver journalisten och författaren Bengt Lindroth. Jag kan bara hålla med.

Men här står jag nu, och kan icke annat. En uppgiven svensklärare med ett slitet och tummat men ack så dammigt exemplar av ”Den allvarsamma leken” i bokhyllan och med en djup sorg i bröstet över den tid som flytt, men mest över den tid som tagit över.

Eller som Fröding uttryckte det, med sin osvikliga känsla för vemod:

”Så sjungen, sjungen sorgsång,
I sorgsna vågor små,
säv, säv, susa,
våg, våg, slå!”

Filippa Mannerheim, gymnasielärare i svenska och historia och journalist

 

 

Postat den av Filippa | 16 kommentarer