Värdegrundslitteratur och manisk textproduktion har förstört svenskämnet

”Säv, säv, susa,
våg, våg, slå”

Diktens ord har etsat sig fast i mig och har blivit mina, nästan lika mycket som de är Frödings egna. De finns i min kropp, i min person, precis som begreppen ”allitteration”, ”assonans”, precis som det tragiska öde som unga Ingalill gick till mötes.

Den undervisning som jag fick som högstadieelev i slutet av 80-talet, lade grunden för en solid och rotfast relation mellan ämneskunskaper och elev. Mina lärare talade aldrig om bedömningar eller vad som krävdes för olika betygssteg. De talade om historia, svenska, geografi, matematik och kemi. Ämnen som fyllde många av oss med annat än det vi mötte i hemmet och på fritiden. Ämnen som sakta men säkert gjorde oss till mer än det vi redan var, med betydelsefulla löften om vad vi kunde bli.

På svensklektionerna undervisade vår lärarinna Mona Lisa om runor, anglicismer och språkhistoria, om ordklasser och satsdelar. Hon lät oss skriva korta ämnesuppsatser och krävde en prydlig handstil, en tydlig disposition och språklig korrekthet.

Hela tiden låg den klassiska litteraturen som en väv över hennes svenskundervisning. Vi fick högläsa Dan Anderssons ”Omkring tiggarn från Luossa”, H. C Andersens sagor och ta del av utvalda delar ur Moa Martinsons ”Mor gifter sig”, William Goldings ”Flugornas herre” och Selma Lagerlöfs rysare ”Herr Arnes penningar”. Bland mycket annat.

Där satt vi, drygt tjugo 14-åringar från Vansbro, Nås, Äppelbo och Dala-Järna och förfasade oss över slutet på Steinbecks ”Möss och människor” och ömmade för lille Oliver i Dickens populära följetongsroman. För det är ju så – i synnerhet för tonåringar – att slåss med troll, befria prinsessor och döda varulvar, det är att leva!

För några veckor sedan kom Skolverket ut med sitt förslag till reviderade kursplaner för grundskolan. I ämnet historia, åk 7-9, ska hela antiken strykas på grund av stoffträngsel. Samtidigt som ”Kontinuitet och förändring samt möjliga framtidsscenarier med utgångspunkt i långa historiska linjer kring levnadsvillkor, migration och makt” och ”historiebruk kopplat till tidsperioden” lyfts fram som centrala och bärande analyspunkter för våra barn i nedre tonåren att hugga tänderna i.

I samma reviderade förslag i ämnet svenska, åk 7-9, ska formuleringen ”Lyrik, dramatik, sagor och myter” strykas och istället ska dessa genrer rymmas inom formuleringen ”Skönlitteraturens huvudgenrer samt några undergenrer och hur de stilistiskt och innehållsligt skiljer sig ifrån varandra.”

Hur denna revidering gör styrdokumenten tydligare och mer faktabetonad, övergår mitt förstånd. Men det är så mycket jag inte förstår numera.

Var är den ökade betoningen på faktakunskaper som utlovades och som var utgångspunkten för revideringen? Var är de tydligare och mer konkreta kunskapskraven?

Nedmonteringen av svenskämnet har pågått i decennier. Vid varje revidering har man lyckats blästra bort ännu litet mer av det klassiska litteraturinnehållet, för att omstöpa svenskan till ett mer ”erfarenhetspedagogiskt ämne” där elevernas egna känslor, intressen, nyfikenhet och upplevelser ska vara utgångspunkten för läsning och diskussioner.

Och för att verkligen betona detta, har inte bara formuleringen ”Lyrik, dramatik, sagor och myter” strukits i Skolverkets förslag för årskurs 7-9. Skönlitteratur på temat ”utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer” lyfts istället särskilt fram som viktiga exempel på litterära ingångar.

”Dagens lärare kommer bara på författarkvällar om bokens ämne passar med läroplanen”, skriver författaren och litteraturkritikern Alice Kassius. ”Det är tusen gånger lättare att få lärare till samtal på tema ”flykt” än till samtal om fantastiska drakar och skrivandets lust.”

Det säger något om vår trendkänsliga syn på vad som är betydelsefull litteratur.

På gymnasienivå finns litteraturhistoria numera stort sett bara kvar i Svenska 2 och den kursen är så fullspäckad med annat att lärare desperat tvingas slå ihop olika moment för att hinna med allt som måste ”betas av”: ”Skriv en debattartikel där du argumenterar för vilken litterär epok som är bäst – romantiken eller realismen.”

”Fast inget i läroplanen hindrar svenskläraren från att jobba med klassiker och epokstudier. Många av de litterära klassikerna kan ju sägas handla om utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer”, påpekar vän av ordning.

Det är förstås sant. Men är det troligt att det blir där vi landar i en klassrumspraktik med dessa styrdokument?

”Det finnes skydd mot nästan allt som är
mot eld och skador genom storm och köld
ja, räkna upp vad slag som tänkas kan.
Men det finns inget skydd mot människan.”

Citatet ovan går förstås alltid att googla men det blir aldrig ditt eget på det viset.

”Men om du är så fruktansvärt missnöjd, får du väl gå in och kommentera Skolverkets förslag. De välkomnar ju lärares respons”, inflikar en annan vän av ordning.

Det gör de. Men problemet ligger inte i en struken formulering här och en raderad epok där. Det ligger i kunskapssynen som sådan, förmedlad av vår skolmyndighet. Kanske var det denna kunskapssyn som 2011 satte stopp för Jan Björklunds försök att skapa en läroplan med mer fokus på grundläggande bas- och ämneskunskaper och mindre på analys och tolkningar? För särskilt faktabetonad eller tydlig blev ju knappast Lgr11, vilket ändå måste sägas vara besynnerligt, givet det uppdrag Skolverket fick.

Ärligt talat är jag grundligt trött på dagens instrumentella, kunskapsfattiga svenskämne. Jag är trött på alla platta åsikter som ska argumenteras för – med underbyggda och nyanserade resonemang. Jag är trött på att ordet ”digital” nämns fler gånger i svensklärarens styrdokument än ordet ”litteratur”. Jag är trött på ”texter där ord, bild och ljud samspelar” – (DET ÄR INTE TEXT NI TALAR OM, DET ÄR FILM!!!) – och på att eleverna ska uttrycka känslor. Jag är trött på torftiga läromedel med flashiga bilder, där allt som avhandlas måste kopplas till elevernas egna föreställningsvärldar. Jag är trött på ”beskrivande, förklarande, utredande, instruerande och argumenterande texter” och deras ”syfte, innehåll, uppbyggnad och språkliga drag”. Jag är trött på alla ”strategier”, all ”(kamrat?)respons”, alla texttyper som ska snickras fram med hjälp av ”verktyg” och ”matriser”, utan att eleverna lärt sig versalregeln, interpunktion eller ett åldersadekvat ordförråd.

”Vad undervisar ni om, min svensklärare?”
”Form, form, form”.

Och framför allt är jag till döden trött på att litteraturen verka ha som främsta syfte att uppfostra eleverna och lära dem att bli ”goda samhällsmedborgare”, snarare än att ge dem ett litterärt språk och kunskaper om vårt kulturhistoriska arv och berättandets ädla konst om hur det är att vara människa. Med brister och fel.

Men som en svensklärare indignerat uttryckte det: ”För mig kommer värdegrunden alltid först. Sedan kommer kunskapsuppdraget. I den ordningen.”

Ack, mitt älskade svenskämne! Du har alltmer förvandlats till ett urvattnat formämne, med inslag av mjuka, feministiska, relationsbärande teman som ska tuggas och ältas i bikupor ledda av en lärare med rätt värdegrund. Trots att historien borde ha lärt oss vid det här laget att pekpinnar fungerar dåligt och trots att en ung person rustad med god kunskapsgrund, är långt mindre mottaglig för fördomar än en person med påtvingad moral.

”Vem kliver fram som en Greta Thunberg till försvar för en skövlad bildning och kulturkunskap och historieförståelse. Ännu ett uppror behövs”, skriver journalisten och författaren Bengt Lindroth. Jag kan bara hålla med.

Men här står jag nu, och kan icke annat. En uppgiven svensklärare med ett slitet och tummat men ack så dammigt exemplar av ”Den allvarsamma leken” i bokhyllan och med en djup sorg i bröstet över den tid som flytt, men mest över den tid som tagit över.

Eller som Fröding uttryckte det, med sin osvikliga känsla för vemod:

”Så sjungen, sjungen sorgsång,
I sorgsna vågor små,
säv, säv, susa,
våg, våg, slå!”

Filippa Mannerheim, gymnasielärare i svenska och historia och journalist

 

 

Postat den av Filippa | 15 kommentarer

Författarafton med härlig Hirdman och unken Hägg

Medan hela Farsta med omnejd släcktes ned av ett tillfälligt ( tre timmar långt) strömavbrott gick maken och jag på författarafton.

Med ett ett plastglas med en skvätt rödvin i samt några tacochips (jag har tack och lov tidigare jobbat som lärare så jag är verkligen inte bortskämd, ville bara nämna det!) knökade vi in oss mellan några hurtiga pensionärer. Vi sänkte medelåldern med sisådär 30 år, tror jag.

Hirdman var som vanligt en cool katt. Måste ha hennes Sveriges historia 1920 – 1965, del sju, som handlar om folkhemsbygget och tiden då allt mätbart bara blev bättre. Älskar Yvonne Hirdman för genussystemet under studietiden och boken om Alva som maken och jag högläste och berördes av.

Jenny Björkman som skrivit de tre sista tematiska kapitlen i samma bok berättade den spännande berättelsen om motboken och Sveriges nykterhetspolitik på 20-30-talet.

Kvällens otippade favorit var dock Axel Odelberg som med sin kritikerrosade bok Vi som beundrade varandra så mycket, om Sven Hedin och Hitler -vanligtvis ett ämne som skulle få mig, (som inte skriker av lycka varje gång jag ser Populär historia fronta med kungar, krig och konflikter) att gäspa men som författaren verkligen lyckades skapa intresse för. Skickligt, sakligt och framför allt kunnigt.

Boken måste inköpas Hitler och Hedin till trots!

Kvällens självutnämnda stjärna var Göran Hägg som kastade sig ut på scenen och satte igång med en svada som fick mikrofonen att glappa. Retoriskt driven men med ett innehåll som luktade populism och unken gubbsvett lång väg. Med sitt framförande om sin nya bok Ett alldeles särskilt land ville han få än mer cash att rusta lägenheten i Toscana med. Under tiden lyckades han befästa varje liten fördom som finns om Italien och italienarna – de älskar sin religion, sin fotboll, sin mat och sin mamma – hört det förut eller?

Förutom de simpla halka-på-bananskal-vitsarna slängde han ur sig några urgubbiga grodor om fruntimmer, genus och feminism också för säkerhets skull.

Den stackars moderatorn fick till sist rycka mikrofonen ur händerna på honom.

Sen gick vi.

I det stora hela var det en lyckad kväll trots tacosmulorna och att Hägg innerligt behövde gå kurs hos Hirdman.

Eller är jag för elak nu?

Fast sant är det.

 

Postat den av Filippa | Lämna en kommentar

Anna Wahlgrens dräpande boksvar – ett bevis för att dottern har rätt

”Min älskade dotter!

När jag läser din text gör det så ont i mig för jag förstår att du farit så illa, att jag, din mamma, gjort dig ont på så många olika sätt. Det är många saker jag inte håller med om i din beskrivning av din uppväxt, inte förstår, inte kommer ihåg. Men bara det faktum att du själv, som vuxen kvinna, minns din barndom som du gör, räcker för att få mitt hjärta att brista.

”Min älskling! Mitt barn! Mitt hjärta! 

Tro mig när jag säger dig att jag älskade dig då och älskar dig nu. Kanske har det gått för långt – så långt att din förlåtelse inte längre är ett alternativ.

Men, snälla, låt mig ändå förklara. Inte bortförklara, för det vill jag inte, men förklara:  

När du var liten…”

Nej, riktigt så blev inte Anna Wahlgrens offentliga svar på dottern Felicia Feldts mammamordsbokFelicia försvann”. Istället blir svaret en rasande argumentationsroman uppbyggd av minnesanteckningar, mejl, sms och lappar. Ord för ord mals dotterns berättelse ned, avfärdas och bortförklaras.

Som om det hela är en rättegång.

Åtalspunkt för åtalspunkt. Bevis och motbevis: ”Nej, du, lilla gumman, så det var det inte. Såhär var det!

”Det är en utmattande läsning. Det är en sorglig läsning.” skriver Cecilia Verdinelli i GP.

Det Anna Wahgren inte förstår är att hon aldrig kan vinna, hur mycket ”bevis” hon än radar upp. För det första är det ingen strid som någon förälder bör vilja vinna. För det andra har barnet alltid tolkningsrätten i sin hand. Något som alla föräldrar bittert får erfara någon gång i livet. Tack och lov verkar de allra flesta av oss hantera den uppgörelsen bättre än Anna Wahlgren.

Ett snabbt besök på författarinnans blogg ger dessutom Felicia Feldt rätt i många av sina beskrivningar av Anna Wahlgren som person. Hon ensam har tolkningsföreträde. Hon ensam vet vad som är rätt och fel. Hon vägrar bli emotsagd. Bloggen ger en ”klankänsla” som är fruktansvärt obehaglig.

Tycker någon något annat än författarinnan, tas kommentaren helt sonika bort: ”Jag bestämmer vad som ska finnas på min blogg!”, hävdar författarinnan och det har hon ju helt rätt i.

Så funkar det dock inte i välfungerande familjer, där allas åsikter, känslor och tankar har lika stor rätt till existens. Allas. Även om man tycker olika.

Att Anna Wahlgren dessutom i boken avslöjar vad syskonen sagt om varandra, för att så split mellan dem – söndra och härska, tror jag det kallas – är så lumpet att det gör ont. Vilken mamma gör så mot sina barn?

Med andra ord blir (säkerligen ofrivilligt!) Anna Wahlgrens dräpande boksvar i sig det allra tydligaste beviset för hur det kan har varit att växa upp som litet barn med henne som mamma.

All min sympati till Felicia Feldt – en stark och modig kvinna! Det kan inte vara lätt att vara så mycket större än sin egen mamma.

 

 

Postat den av Filippa | 4 kommentarer

Vad dutti du är, Malin. Hört om källhänvisning någon gång?

Som frilansande journalist har jag slutat att skicka in uppslagsidéer till tidningsredaktioner.  I 19 fall av 20 möts man av tystnad. Sedan slår man två veckor senare upp tidningen eller magasinet och hittar sin egen idé – samma vinkel, samma förslag på intervjuoffer –  utförd av en redaktionsmurvel.

Idéer är det ingen upphovsrätt på nämligen.

Men stöld har många gråzoner.

För några år sedan intervjuade jag dramatikern Jan Jönsson som med djup bitterhet berättade om hur han hade blivit bestulen på sitt livs historia av Malin Lagerlöf & man.

Ni minns han som arbetade med teater med fångar i fängelset med dramat ”I väntan på Godot”. När fångarna  väl skulle spela upp pjäsen för finklädd publik passade de på att rymma.

Jan Jönsson berättade att Becket garvade i tre dagar när han fick höra det.

Det där med Beckets garv kom inte med i Malin Lagerlöfs manus i filmen ”Vägen ut”. Resten av den smått unika historien snodde hon däremot. Jan Jönssons liv har ingen upphovsrätt. Tji fick du. Luften är fri.

Nu reagerar också författaren Per Andersson över att hon kopierat stora delar av hans biografi ”Jan Stenbeck: en biografi över en framgångsrik affärsman” i sitt teatermanus om samme man. Han är upprörd. Förtvivlad. Men ensam.

Författarförbundet ser inga möjligheter att hjälpa Per Andersson. Och Dramatikerförbundets ordförande hänvisar till Luften är fri-argumentet. Pjäsen är ”ett nytt självständigt verk”. Raderna i pjäsen är hämtade ur verkligheten. Och verkligheten kan man ju inte ha upphovsrätt på, det fattar väl vem som helst. Inte heller den kunskapsbaserade tolkningen av verkligheten eller det konstnärliga och komplicerade arbetet med att bearbeta materialet så att det sammantaget skildrar verkligheten på ett visst sätt.

Kvar står Per Andersson som lagt ned år av tidskrävande forskning, bearbetning av material, intervjuer, tolkningar och författande – nu fullkomligt snuvad.

Fräscht? Respektfullt? Taktiskt? Hederligt?

Knappast.

Men juridiskt helt okej.

”Jag har använt flera källor” säger Malin Lagerlöf själv.

-Vad dutti du är Malin!

Men när man använder källor hänvisar man till dem. När man citerar berättar man varifrån man citerat. Det är liksom själva grunden till skapandets kärna, till all trovärdighet, till all yrkesheder som författare. Klarar man inte det får man gå tillbaka till skolbänken.

Min tonårsson älskar att remixa andras låtar. Skillnaden mellan honom och tjyv-Malin är att han alltid hänvisar till källan – oavsett om han ser den som inspiration eller som originalkällan till det nya verk han gjort.

Om sharing verkligen is caring är sannerligen frågan idag?

 

 

 

Postat den av Filippa | 2 kommentarer

Jag är Zlatan – en fullkomligt vidrig läsning

Läser Jag är Zlatan på uppdrag av syrran.

Karln är ju en fullfjädrad psykopat! Skallar folk! Armbågar folk i ansiktet! Glömmer aldrig en ”oförrätt”.

Har djupa empatistörningar och ser bara upp till kallhamrade brottslingar (som han själv)!

Överger sitt dödssjuka barn och sin totalt ensamma fru för att lira playstation för att han ”inte pallar sjukhus”.

Vilken mus som på något vridet sätt tror att han är stark man!

Vilken krake!

Om det han skriver är sant är det sjukt förbryllade att en sådan djupt störd person får gå lös – hade han inte varit en briljant fotbollsspelare hade han med all sannolikhet spärrats in.

Men man kanske ska ta det han skriver med en stor nypa salt?

Frågan är om det är så andra i Sverige läst boken. Inga recensenter verkar nämligen reagerat över de starka psykopatvarningar man får när man läser boken.

För mig är det märkligt…

 

Postat den av Filippa | 1 kommentar

Om vi vill att barnen ska läsa bättre ska vi låta dem läsa mer

Foto: Stock. XCHNG

Om Sveriges alla skolor hade som regel att låta eleverna läsa en timme varje morgon skulle alla ungdomar få en bättre läsförståelse. På ett halvår.

Annars är ett annat uppskattat alternativ väldigt breda kampanjer! Hepp!

Postat den av Filippa | Lämna en kommentar

Så fantastiskt, förlösande, underbart omodern hon är…

Jajaja, jag vet att jag är typ en månad sen med det här inlägget men… Visst var artikeln om Barbro Lindgren i DN den 25 juli helt otroligt intressant? Och JA Barbro, det du skrivit har nått ut!!!

 

Själv minns jag böckerna om Sparvel. Hur jag hade en obegriplig klump i magen när jag läste om hur hon sparade ut sitt hår för att kunna springa på en strand så att hårstråna fladdrade i vinden. Allt för att kusinen skulle se henne… Kanske… Innan man växte ifrån det hela…

 

Och alltid var det något outtalat som skavde och låg bakom de där enkla orden som bara sa. Så ska bra litteratur vara. Precis så.

 

Och så blir man så evinnerligt tacksam att en enda författare – mitt i bruset av total självexponering à la Ranelids svammelmonologer och förlagsmingeltvång i TV-soffor och dokusåpor – vågar låta sina böcker stå för sig själva; kvaliteten i dem stå för sig själv. Jag citerar vad Barbro Lindgren säger i artikeln:

 

"Det (öppenhjärtligheten) är min största tillgång och största svaghet. Jag avskyr kallprat, jag går nästan aldrig på fester. Och jag lider av att vara igenkänd och eftersökt. Jag vill helst vara för mig själv för jag känner inte att jag själv är med när jag träffar människor. Jag är alltid utanför, och iakttar."

 

Är det inte befriande omodernt, så säg?!

 

 

Postat den av | Lämna en kommentar

Rasism och utanförskap. Enligt den svenska överklassmodellen.

 

För några veckor sedan fick jag i uppdrag att recensera en ungdomsroman om rasism och utanförskap. Med stigande frustration tog jag mig igenom sörjan av PK-dumheter. Författarinnan var en välkänd svenne-tant, boende i de finare delarna av Stockholm. Bara det borde i rimlighetens namn fått förlaget att dra öronen åt sig,(ska HON skriva om hur det är att vara invandrare???) men icke. Själv funderade jag hela tiden på om författarinnan överhuvudtaget hade träffat någon under 40 år, de senaste 30 åren.

 

Storyn var så banal: Skötsamma och snälla invandrarungdomar som flyr på tunna madrasser för att nå lyckan i ett annat land. Väl där pluggar de järnet i skolan men blir såklart vansinnesmobbade av elaka svenska, blonda barn som till och med låser in deras bebissyskon i en gammal stuga och tuttar på. I köket står den goda, väna invandrarmamman och rör i den näringsriktiga men ack så tunna soppan med en träslev – en soppa som tillreds i en järngryta hon släpat med sig från hemlandet. Ibland får familjen bröd till soppan. Ibland inte.

 

Alla vi som någon gång haft med barn och unga att göra vet att rasism oerhört sällan yttrar sig på detta grova, vidriga överdrivna sätt. I alla fall inte enligt min erfarenhet som lärare för ungdomar som nyligen kommit till Sverige. O nej, här är vi svenskar så mycket mer subtila. Inte heller står mina elevers mammor med stora järngrytor de släpat med sig från hemlandet och kokar tunn men näringsrik soppa till sin storfamilj. De går på McDonalds – precis som vem som helst för sjutton gubbar.

 

Och så den där tydliga uppdelningen mellan stygga svenskar och snälla och skötsamma invandrare och detta i en ungdomsbok som utger sig för att vara socialrealistisk! För det första är det inte trovärdigt, för det andra är det kränkande mot både invandrare och svenskar som inte får bli ”hela” människor i böckerna. Och för det tredje förstärker detta bara stereotyperna än mer. Här ser i alla fall jag ett övre-medelklassperspektiv som knappast någon tonåring i Sverige idag – flykting eller inte – kan känna igen sig, i hur politiskt korrekt det än må vara att skriva så.

 

Boken gjorde mig helt ärligt beklämd eftersom jag själv jobbat så oerhört mycket med skönlitteratur i undervisningen och vet vad den kan väcka för tankar och känslor. 

 

Min recension blev inte nådig. Faktiskt litet för elak. Jag ombads skriva om den, vilket jag naturligtvis, skamset, gjorde. Rätt ska vara rätt. Det finns ingen anledning att bli så upprörd så att man själv går över gränsen.

 

Men jag hoppades ändå att detta var en bok som få skolbibliotek skulle välja att köpa in. För ungdomarnas skull.

 

 

Postat den av | Lämna en kommentar

Det går inte att plocka fram den kritiska storsläggan

 

Det finns vissa böcker som är lika svåra att recensera som att läsa. Ofta hänger det ihop. När jag läste Silverfisken, Sofia Rapp Johanssons debut, var det som om min egen andning liksom upphörde efter några kapitel och jag fick lov att tvinga kroppen att dra långa, djupa andetag. De naiva barndomsramsorna som skildrade fruktansvärda övergrepp av det lilla barnet var så vidrigt detaljerade, så obehagliga att det enda sättet att klara av att fullfölja läsningen var att ta pauser. Många.

 

På samma sätt upplevde jag Lotta Thells självbiografiska roman I skuggan av värmen som i dagarna blivit film i regi av Beata Gårdeler. Det hemska (och självbiografiska) ämnesinnehållet liksom trycker sig så starkt emot en som läsare att man inte kan värja sig. Med andra ord är ett kritiskt förhållningssätt inte möjligt. Hur diskutera litterär kvalitet när författaren blottlagd sina djupaste trauman?

 

Jag minns att jag kände mig urlakad och faktiskt en smula duperad efteråt. Var det här god litteratur eller var det någon typ av eländesfrosseri?

 

Och jag minns att jag tänkte att det här måste vara terapi för författarna själva. Att tvinga sig själv att återuppleva det fruktansvärda om och om igen, att blotta sina mörkaste inre rum men då med absolut kontroll.

 

Tack och lov är Sofia Rapp Johansson en skicklig skribent som inte behöver gömma sig bakom sitt stoff. För några dagar sedan läste jag hennes andra roman Tills skulderbladen blivit vingar.

 

En otroligt stark berättelse också den.

 

Här kan ni se Lina Kalmteg diskutera med Jeanett Gentele om filmen I skuggan av värmen i SvD:s nya vlogg (videoblogg.) Vad tycker ni? Ytflyts-samtal eller intressant diskussion?

 

Hm. Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker om formatet. Bara det att Lina Kalmteg kanske kunde bestämma sig om hon ska titta in i kameran mot oss eller fästa blicken vid den hon frågar ut. För litet osäkert flackigt blev det väl ändå..?

Postat den av | Lämna en kommentar

Litterära skräckbilder etsar sig också fast

 

"Inledningen är plågsam. Och det blir värre. I Sofia Rapp Johanssons debutroman skildras uppväxten i en familj där övergrepp och tungt missbruk är vardag. Paradoxalt nog fladdrar barndomsbilderna fram mot läsaren på en lekfull, experimentell prosa, med rimmade diktverser. Det ystra barnkammarspråket står i direkt kontrast till det mörka, för att inte säga frånstötande, innehållet. Det är en vinglig balansgång mellan barnets oskyldiga perspektiv och den vuxna kvinnans bitterhet och sorg.

Det här är en bok som i sanning är värd sina läsare. Inte för att händelserna som skildras berör en så djupt. Det gör de. Men intensivt och brännande blir det för att Rapp Johanssons fraser kryper så nära inpå; de leker sitt eget liv, klättrar och klänger fram historien – desperat och ärligt på samma gång. Rapp Johansson är 26 år och har varit missbrukare sedan 11-årsåldern. Dikterna till boken började hon skriva på ett behandlingshem."

 

Så skrev jag om Sofia Rapp Johanssons debutroman för några år sedan. Jag har den färskt i minne än idag, vilket är litet märkligt eftersom jag recenserar en stor mängd skönlitteratur.

 

På samma sätt fungerar dock bilderna på Aftonbladet om "dödsknarket". Kvinnan på bilderna går direkt in. Bränner sig fast. Fruktansvärt. Obehagligt nära. Jag måste vända bort blicken. Och så titta igen. Och så…

 

Fascinerande kan litteratur vara lika direkt, lika vidrigt målande.

 

Nu läser jag Rapp Johanssons andra bok som snart kommer ut i handeln: "Tills skulderbladen blivit vingar."

 

Det är en lika fruktansvärd läsning. Jag kämpar. Lägger den ifrån mig. Tar tag i den igen. Om hon överlevde varandet borde jag klara av att åtminstone läsa om det. Utan skräckbilder…

 

 

 

Postat den av | Lämna en kommentar