Litterära skräckbilder etsar sig också fast

 

"Inledningen är plågsam. Och det blir värre. I Sofia Rapp Johanssons debutroman skildras uppväxten i en familj där övergrepp och tungt missbruk är vardag. Paradoxalt nog fladdrar barndomsbilderna fram mot läsaren på en lekfull, experimentell prosa, med rimmade diktverser. Det ystra barnkammarspråket står i direkt kontrast till det mörka, för att inte säga frånstötande, innehållet. Det är en vinglig balansgång mellan barnets oskyldiga perspektiv och den vuxna kvinnans bitterhet och sorg.

Det här är en bok som i sanning är värd sina läsare. Inte för att händelserna som skildras berör en så djupt. Det gör de. Men intensivt och brännande blir det för att Rapp Johanssons fraser kryper så nära inpå; de leker sitt eget liv, klättrar och klänger fram historien – desperat och ärligt på samma gång. Rapp Johansson är 26 år och har varit missbrukare sedan 11-årsåldern. Dikterna till boken började hon skriva på ett behandlingshem."

 

Så skrev jag om Sofia Rapp Johanssons debutroman för några år sedan. Jag har den färskt i minne än idag, vilket är litet märkligt eftersom jag recenserar en stor mängd skönlitteratur.

 

På samma sätt fungerar dock bilderna på Aftonbladet om "dödsknarket". Kvinnan på bilderna går direkt in. Bränner sig fast. Fruktansvärt. Obehagligt nära. Jag måste vända bort blicken. Och så titta igen. Och så…

 

Fascinerande kan litteratur vara lika direkt, lika vidrigt målande.

 

Nu läser jag Rapp Johanssons andra bok som snart kommer ut i handeln: "Tills skulderbladen blivit vingar."

 

Det är en lika fruktansvärd läsning. Jag kämpar. Lägger den ifrån mig. Tar tag i den igen. Om hon överlevde varandet borde jag klara av att åtminstone läsa om det. Utan skräckbilder…

 

 

 

Det här inlägget postades i Bokprat, Skrivateljéns kulturblogg. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *