Finfin djupångest bortslarvad i Lugn-pjäs

En riktig njutare för mig som Lugn-idol är Allvarligt talat i radions P1 där lyssnare får skriva in med sina frågor och Kristina Lugn svarar. Och som hon svarar. Ingenting är för oviktigt, ingenting är för banalt eller svårt. Allt tas om hand med varliga händer och uppriktighet i orden.

 

Men det mest fantastiska med Lugn är ändå att hon så gott som alltid undviker de redan upptrampade stigarna och vågat ger sig in i tankemässiga snårskogar.

 

I ett program ville en lyssnare med en högtidligt formulerad fråga ha svar på vad Kristina Lugn menade med uttrycket att hon ibland "hängde upp sina tankar på ett klädstreck". Lugn svarade med sin sedvanligt släpiga röst att det hade hon absolut ingen aning om. Hon hade nog bara sagt eller skrivit så för att hon tyckt att det lät bra helt enkelt.

 

Så enkelt kan det vara. Också.

 

Väninnan och jag gick på Lugn-pjäs förra veckan på Stadsteatern. Nu mår jag mycket bättre med Clarie Wikholm, Lennart Jähkel och Tomas Bolme i rollerna. Det var en pjäs som vimlade av tragiska gestlater med Barbro – som efter många år blivit kickad från dansbandet och ersatt av Saltgurkan, en snygg, ung brutta – som dramats övergivna nav.

 

Och trots att ångesten ligger som en varm filt över hela blomtapetkulissens ensemble, blir det ändå de rena gapflabben som överröstar. Snoppskämt, sexskämt, kalsongskämt – visst går det hem hos publiken (där vi nog höjer medelåldern med en hel del år min kära väninna och jag) men nej, det hela vill liksom inte lyfta från buskisträsket. Och nog bidrar Tina Råborg till detta med sitt enorma och fanatiskt tröttande överspel? Kvar blir en fruktansväd slutscen då det hela blir så obehagligt intensivt att det nästan är svårt att sitta kvar trots att det så uppenbart snart är över.

 

"Synd på så mycket finfin ångest och uppsluppen medkänsla." skrev Lars Ring i sin recension Svd.

 

Sant. Å andra sidan är Clarie Wikholm ändå alltid Claire Wikholm. Lika trovärdig som alltid!

Det här inlägget postades i Skrivateljéns kulturblogg, Teater och film. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *