Skillnaden mellan att göra och att träna

Gymnasieelever tränas för lite i källkritik kan vi läsa i ett inlägg från Skolinspektionen som gjort en granskning av drygt 400 400 rapporter som gymnasieelever skrivit. Här framgår det att lärarna behöver ge eleverna mer träning i att ”avgränsa frågeställningarna, självständigt tillämpa metod och analys, tillämpa kritisk värderingsförmåga, disponera texten samt skriva klart och tydligt.”

Så hur tränar man källkritik? Hur tränar man vetenskapligt skrivande?

Själv arbetade jag i många år efter devisen att det var eleverna som skulle jobba medan kollegorna och jag gick runt och ”coachade” och ”handledde”. Skulle våra elever utveckla informationskompetens – alltså förmågan att söka, sålla, granska, analysera och värdera källor för att slutligen använda informationen så att den blir till egen kunskap – måste ju eleverna få möjligheten att göra just detta.

Tänkte vi.

Och lade således upp en modell för gymnasiestudierna som innebar att våra elever fick författa ett stort antal vetenskapliga rapporter i återkommande ämnesövergripande projekt mellan olika ämnen, under sina tre år hos oss.

I ett klassrum där arbetssättet ”egen forskning” dominerar, är stöttning av extra vikt och vi lärare sprang därför som skållade troll mellan 32 elever som skrev vetenskapliga arbeten om allt från barnarbete i Indien och GMO till motorcykelns historia. Helt lätt var det inte, varken för dem eller för oss. Själv har jag ytterst begränsad kunskap i ämnena ovan men eftersom jag skulle se mig själv som ”handledare” i vetenskapligt skrivande gjorde det ingenting, intalade jag mig.

Vi lärare gjorde verkligen så gott vi kunde. Vi hade långa genomgångar med alla formaliakrav – ”Så här gör ni fotnoter, så här skriver ni syfte, metoddel, referat och citat och glöm inte att innehållsförteckningen ska vara på egen sida!” – och vi delade ut mängder av lathundar om uppsatsskrivning och källkritiska avbockningsfrågor. Vi uppmanade varje elev så ofta vi hann att: GRANSKA DINA KÄLLOR NOGA! och VAR KÄLLKRITISK!

Men trots allt vårt ”stöd” var det svårt att få eleverna att formulera analytiska frågor som ledde till egenproducerad text. Det var svårt att handleda dem alla i den komplicerade konsten att söka adekvat information för uppsatsskrivande – de sökte ju efter helt olika saker. Det var svårt att få dem att förstå den vetenskapliga metoden – en metod de aldrig använt tidigare – och få källkritiken att bli en central del av deras rapporter: (”Jag litar på mina källor, varför skulle de ljuga?”) Och det var svårt att undervisa i hur man gör en vetenskaplig analys eftersom alla hade olika ämnen och metoder.

Framför allt var det svårt att få en överblick. (Jag upplevde ofta klassrumssituationen som ostrukturerad och rörig men intalade mig att det var ett ”kreativt kaos” för det hade jag fått lära mig på lärarutbildningen.)

Alla dessa problem var klart synliga i elevernas rapporter och jag tror snarare vi bedömde hur väl eleven lyckats med formaliakraven än hur väl hon lyckats med ämnesbehandlingen.

Särskilt minns jag eleven Maria. På temat ”Globalisering” (ett område som i sig är komplext för en 16-åring) hade hon valt att undersöka ”Kyotoavtalet”. Efter sju veckors ämnesövergripande arbete i svenska, naturkunskap och samhällskunskap satt hon på slutseminariet med sin uppsats framför sig på bordet. Men när jag bad henne att inledningsvis ta en minut för att berätta för oss andra om vad Kyotoavtalet var, bleknade hon och stirrade tyst ned i bordet.

Flickan kunde inte berätta fritt om det ämnesområde hon undersökt i SJU veckors tid, i TRE olika ämnen!

Den händelsen satte djupa spår i mig som lärare och jag började fundera över hur effektiv vår undervisning egentligen var. Och vad det i praktiken innebar att se sig själv som ”handledare” i olika färdigheter istället för ämneslärare. Och vad elevernas rapportfabrikation egentligen ledde till?

Det finns också en hel del forskat på kring hur vi lärare arbetar med informationskompetens med våra elever. Mina kollegor och jag var absolut inte ensamma i vårt pedagogiska dilemma för hur detta arbete bör struktureras bäst för att nå synbara resultat. (Ett dilemma som vissa av oss tydligt såg men som andra valde att nonchalera och bortförklara, ska tilläggas.)

Några övergripande slutsatser av forskningen jag läst kommer här: (Källorna finns i slutet av inlägget)

  • Stora delar av lärares lektioner går åt till att eleverna söker efter fakta och sammanställer informationen i ett eget arbete. Inte sällan består elevernas redovisningar av textbitar som de klippt från olika källor – så kallad textflytt
  • Lärarnas undervisning fokuseras ofta på teknik, lokalisering av olika källor, formaliakrav och diverse obligatoriska stegordningar för arbetet istället för på de ämnen som eleverna undersöker.
  • Trots fokus på informationskompetens lär sig eleverna varken att söka information effektivt eller att källkritiskt granska den.
  • Samtidigt – och detta är mycket allvarligt – får eleverna påvra kunskaper i de ämnen som är föremål för deras sökningar.

Det som har hänt de senaste åren är att det gemensamma lärandet i klassrummet har ersatts av en extrem individualisering där varje elev sitter ensam framför en dator istället för att lära i samspel med övriga. Frånvaron av det kollektiva lärandet har en negativ inverkan på elevernas kunskapsutveckling.

Enligt Jan-Eric Gustafsson, professor i pedagogik har en av de största förändringarna i svensk skola varit att lärarna lämnat katederundervisningen till förmån för ”eget arbete”. Sverige ligger näst högst bland OECD-länderna vad gäller just eget arbete och då Norge – inspirerat av Sverige – började arbeta på samma sätt, föll deras resultat lika snabbt som här.

Samtidigt är det tydligt att vi lärare enligt läroplanen ska undervisa eleverna i informationskompetens, i informationssökning och källkritik, i vetenskapligt skrivande.

Så hur ska man gå tillväga då?

Jo, det finns faktiskt ett antal framgångsfaktorer, menar de forskare jag läst:

  • Lärare bör i sin undervisning fokusera mindre på det repetitiva sökandet och återfinnandet av information och mer på att eleverna faktiskt förstår det de hittar, hur de kan använda det och kritisk värdering i själva användandet. (Gammal hederlig läsförståelse).
  • Centralt i detta arbete är att samtalet mellan pedagog och elev och eleverna emellan sätts i fokus under hela arbetsprocessen.
  • Samspelet ska handla om arbetsuppgiftens ämne, istället för arbetsgång och procedurer. (Alltså: är det klimatförändringarna min elev undersöker, så är det hur klimatförändringarna beskrivs i olika källor som vi ska diskutera – inget annat. )

När jag läste detta blev det som en aha-upplevelse för mig. Och det slog mig att om det är någonting i skolans värld som absolut aldrig ska läras ut genom eget arbete så är det eget arbete.

Idag tror jag på att arbeta strukturerat och kollektivt med informationskompetensens många olika delar istället för att låta eleverna arbeta självständigt med alla delar på en och samma gång.

Vad vill jag som lärare att eleverna ska utveckla? Vill jag att de ska lära sig att formulera sökfrågor som leder till analys? Att referera och citera? Att lära sig skriva och förstå vetenskaplig text? Då ska undervisningen tydligt fokusera på detta, endast detta, och tveklöst leda dit. (Följt av utvärdering som har fokus på vad de lärt, inte vad de upplevt eller känt!)

”Eget skapande” i ett ”kreativt kaos” kan givetvis vara en spännande krydda ibland men jag tror mer på att låta eleverna, genom en strukturerad undervisning, få ta del av, arbeta med och diskutera valda delar ur olika autentiska vetenskapliga texter. Kort sagt: att erbjuda eleverna olika exempel på ”hur” och lägga upp en undervisning där vi tillsammans, gruppvis och enskilt undersöker dessa ”hur” på olika sätt i tal och skrift.

För ärligt talat: De elever jag haft som lyckats bäst med vetenskapligt skrivande under ett ”kreativt kaos” var de som haft en mer traditionell och strukturerad undervisning tidigare, absolut inte elever som under högstadietiden arbetat i ett ”kreativt kaos”.

Allt detta gör mig mer än övertygad om att vi lärare måste börja göra skillnad på att skapa produkter och att träna – de är nämligen inte alltid synonymer. Och hur bakvänt det än låter tror jag att elevers omtalade självständighet utvecklas bäst genom tydlig lärarledd undervisning och kollektiva angreppssätt, något som är svårt att utforma om ens undervisning bygger på att allt eleverna gör ska mynna ut i ett produktskapande. (Min son lade en hel skoldag på att få fason på en zoomning i sin kortfilm – i ämnet historia! Det var säkert mycket utvecklande för honom personligen men var det väl använd tid i ämnet historia?)

Så här i efterhand kan jag se att mitt arbetssätt då jag började som lärare, i själva verket var en välment men ogenomtänkt efterapning av hur jag själv hade fått arbeta med vetenskapligt skrivande på universitetet – som vuxen med gedigen eftergymnasial utbildning i bagaget!

Tränade vi lärare verkligen våra elever på vetenskapligt skrivande och källkritik genom att låta dem massproducera vetenskapliga rapporter? Eller erbjöd vi dem bara ett stort antal tillfällen att producera produkter, utan effektiv träning?

Det är en fråga jag vill skicka vidare och jag tar gärna emot andra lärares tankar och synpunkter i ämnet.

/Filippa Mannerheim

Inspirationslitteratur

Alexandersson, Mikael, Hansson, Thomas (red.) Unga nätmiljöer: nya villkor för samarbete och lärande (2011) Alexandersson, Mikael; Limberg, Louise, Textflytt och sökslump: informationssökning via skolbibliotek. Myndigheten för skolutveckling, (2007)
Arevik, Niklas, Skolverket sågar individuellt arbete. Lärarnas tidning (2011-10-19) Backman Löfgren, Catrin, Att digitalisera det förflutna. (Licentiatavhandling 2012)
Dysthe, Olga, Det flerstämmiga klassrummet. (1996)
Giota, Joanna, Individualiserad undervisning i skolan – en forskningsöversikt. (2013)
Holmberg, Olle, Jan Nilsson: Att ta ansvar för sitt lärande. (2014)
Höjer, Henrik, Skolan mäter inte barnens kunskaper. Forskning och framsteg. (2014-04-02)
Limberg Louise, Lena Folkesson, Undervisning i informationssökning. Slutrapport från projektet Informationssökning, didaktik och lärande (IDOL)(2006)
Limberg, Louise, Att söka information för att lära. En studie av samspel mellan informationssökning och lärande (2003)
Limberg Louise, Frances Hultgren, Bo Jarneving, Informationssökning och lärande – en forskningsöversikt. Skolverket (2002)
Németh, Ulrika, Jakten på den godkända texten: Läspraktiker och internetanvändning på gymnasieskolan. Licentiatavhandling (2011)
Nilsson, Monica. Informationsfärdighet i praktiken. (2007)
Näslundh ,Carina, Eleverna upptäcker inte världen själva. DIU. Nr 6. 2002.
Paulsen, Stefan: Vit bakgrund och mycket text. (Artikel publicerad på Skolverket, 2012-06-08)
Vlachos, Jonas, Så djup är den svenska skolans kris. Forskning och framsteg. (2014)
Ny PISA-studie: Viktigt att tänka till om skoldatorer. (Pressmeddelande, Skolverket, 2015-09-15)

 

Postat den av Filippa | 1 kommentar

Författarafton med härlig Hirdman och unken Hägg

Medan hela Farsta med omnejd släcktes ned av ett tillfälligt ( tre timmar långt) strömavbrott gick maken och jag på författarafton.

Med ett ett plastglas med en skvätt rödvin i samt några tacochips (jag har tack och lov tidigare jobbat som lärare så jag är verkligen inte bortskämd, ville bara nämna det!) knökade vi in oss mellan några hurtiga pensionärer. Vi sänkte medelåldern med sisådär 30 år, tror jag.

Hirdman var som vanligt en cool katt. Måste ha hennes Sveriges historia 1920 – 1965, del sju, som handlar om folkhemsbygget och tiden då allt mätbart bara blev bättre. Älskar Yvonne Hirdman för genussystemet under studietiden och boken om Alva som maken och jag högläste och berördes av.

Jenny Björkman som skrivit de tre sista tematiska kapitlen i samma bok berättade den spännande berättelsen om motboken och Sveriges nykterhetspolitik på 20-30-talet.

Kvällens otippade favorit var dock Axel Odelberg som med sin kritikerrosade bok Vi som beundrade varandra så mycket, om Sven Hedin och Hitler -vanligtvis ett ämne som skulle få mig, (som inte skriker av lycka varje gång jag ser Populär historia fronta med kungar, krig och konflikter) att gäspa men som författaren verkligen lyckades skapa intresse för. Skickligt, sakligt och framför allt kunnigt.

Boken måste inköpas Hitler och Hedin till trots!

Kvällens självutnämnda stjärna var Göran Hägg som kastade sig ut på scenen och satte igång med en svada som fick mikrofonen att glappa. Retoriskt driven men med ett innehåll som luktade populism och unken gubbsvett lång väg. Med sitt framförande om sin nya bok Ett alldeles särskilt land ville han få än mer cash att rusta lägenheten i Toscana med. Under tiden lyckades han befästa varje liten fördom som finns om Italien och italienarna – de älskar sin religion, sin fotboll, sin mat och sin mamma – hört det förut eller?

Förutom de simpla halka-på-bananskal-vitsarna slängde han ur sig några urgubbiga grodor om fruntimmer, genus och feminism också för säkerhets skull.

Den stackars moderatorn fick till sist rycka mikrofonen ur händerna på honom.

Sen gick vi.

I det stora hela var det en lyckad kväll trots tacosmulorna och att Hägg innerligt behövde gå kurs hos Hirdman.

Eller är jag för elak nu?

Fast sant är det.

 

Postat den av Filippa | Lämna en kommentar

Vad dutti du är, Malin. Hört om källhänvisning någon gång?

Som frilansande journalist har jag slutat att skicka in uppslagsidéer till tidningsredaktioner.  I 19 fall av 20 möts man av tystnad. Sedan slår man två veckor senare upp tidningen eller magasinet och hittar sin egen idé – samma vinkel, samma förslag på intervjuoffer –  utförd av en redaktionsmurvel.

Idéer är det ingen upphovsrätt på nämligen.

Men stöld har många gråzoner.

För några år sedan intervjuade jag dramatikern Jan Jönsson som med djup bitterhet berättade om hur han hade blivit bestulen på sitt livs historia av Malin Lagerlöf & man.

Ni minns han som arbetade med teater med fångar i fängelset med dramat ”I väntan på Godot”. När fångarna  väl skulle spela upp pjäsen för finklädd publik passade de på att rymma.

Jan Jönsson berättade att Becket garvade i tre dagar när han fick höra det.

Det där med Beckets garv kom inte med i Malin Lagerlöfs manus i filmen ”Vägen ut”. Resten av den smått unika historien snodde hon däremot. Jan Jönssons liv har ingen upphovsrätt. Tji fick du. Luften är fri.

Nu reagerar också författaren Per Andersson över att hon kopierat stora delar av hans biografi ”Jan Stenbeck: en biografi över en framgångsrik affärsman” i sitt teatermanus om samme man. Han är upprörd. Förtvivlad. Men ensam.

Författarförbundet ser inga möjligheter att hjälpa Per Andersson. Och Dramatikerförbundets ordförande hänvisar till Luften är fri-argumentet. Pjäsen är ”ett nytt självständigt verk”. Raderna i pjäsen är hämtade ur verkligheten. Och verkligheten kan man ju inte ha upphovsrätt på, det fattar väl vem som helst. Inte heller den kunskapsbaserade tolkningen av verkligheten eller det konstnärliga och komplicerade arbetet med att bearbeta materialet så att det sammantaget skildrar verkligheten på ett visst sätt.

Kvar står Per Andersson som lagt ned år av tidskrävande forskning, bearbetning av material, intervjuer, tolkningar och författande – nu fullkomligt snuvad.

Fräscht? Respektfullt? Taktiskt? Hederligt?

Knappast.

Men juridiskt helt okej.

”Jag har använt flera källor” säger Malin Lagerlöf själv.

-Vad dutti du är Malin!

Men när man använder källor hänvisar man till dem. När man citerar berättar man varifrån man citerat. Det är liksom själva grunden till skapandets kärna, till all trovärdighet, till all yrkesheder som författare. Klarar man inte det får man gå tillbaka till skolbänken.

Min tonårsson älskar att remixa andras låtar. Skillnaden mellan honom och tjyv-Malin är att han alltid hänvisar till källan – oavsett om han ser den som inspiration eller som originalkällan till det nya verk han gjort.

Om sharing verkligen is caring är sannerligen frågan idag?

 

 

 

Postat den av Filippa | 2 kommentarer

Vi journalister jobbar gärna gratis

Kändismagasinet Posh erbjuder frilansande journalister 30 kronor per artikel.

Wow!

Själv har jag haft personer som kontaktar mig och sedan blir förfärade när jag har mage att ta betalt för jobbet jag ska göra. Borde jag inte erbjuda mig att gör detta roliga skrivjobb GRATIS eller åtminstone typ megabilligt? Jag ÄLSKAR ju att skriva – det är ju mer som en hobby, för mig…

Få personer skulle ha samma respektlösa attityd till webbstrateger eller banktjänstemän. Men skriva kan ju alla så…

 

 

 

 

 

Postat den av Filippa | Lämna en kommentar

Jag är Zlatan – en fullkomligt vidrig läsning

Läser Jag är Zlatan på uppdrag av syrran.

Karln är ju en fullfjädrad psykopat! Skallar folk! Armbågar folk i ansiktet! Glömmer aldrig en ”oförrätt”.

Har djupa empatistörningar och ser bara upp till kallhamrade brottslingar (som han själv)!

Överger sitt dödssjuka barn och sin totalt ensamma fru för att lira playstation för att han ”inte pallar sjukhus”.

Vilken mus som på något vridet sätt tror att han är stark man!

Vilken krake!

Om det han skriver är sant är det sjukt förbryllade att en sådan djupt störd person får gå lös – hade han inte varit en briljant fotbollsspelare hade han med all sannolikhet spärrats in.

Men man kanske ska ta det han skriver med en stor nypa salt?

Frågan är om det är så andra i Sverige läst boken. Inga recensenter verkar nämligen reagerat över de starka psykopatvarningar man får när man läser boken.

För mig är det märkligt…

 

Postat den av Filippa | 1 kommentar

Felet med svensk skola i punktform

1. Konkurrensen gör att skolor lägger ned tid, kraft och pengar på att marknadsföra sig själva istället för att jobba med att skapa bra utbildning åt eleverna. Dessutom för vinstintresset med sig större elevgrupper och färre lärare – bort med det som kostar pengar, allt för att maximera vinsten!

2. Betyg -och bedömningsarbete främjar inte elevernas lärande utan verkar istället i värsta fall tvärtom, enligt all forskning. Dessutom tar det tid och kraft från lärarna som lägger allt fokus på att testa, istället för att sporra, motivera och utveckla eleverna.

3. Konkurrensen gör det svårt för skolorna att planera för framtiden och vinstintresset pressar fram större elevgrupper, sämre lokaler och färre lärare för att nämna några saker.

4. Politikernas stofftyngda ”önskelistor” i läroplanerna gör att lärarna desperat jobbar för att hinna bocka av det centrala innehållet istället för att arbeta reflekterat och pedagogiskt. Stoffet har dubblerats för varje läroplan sedan 60-talet. Det är alltså 6 gånger mer en 15-åring ska lära sig idag än när Björklund själv gick i skolan.

5. Inget parti har kunnat/velat/orkat/varit intresserad av att debattera mot och ifrågasätta Björklunds skolpolitik på allvar – trots att den de facto strider mot all pedagogisk forskning. Det har varit ett enda lojt svamlande från sossehåll med floskler som subventionerad läxhjälp och mer resurser. Intresset för och kunskaper om lärande och pedagogiska frågor lyser med sin frånvaro. Ett svek mot lärarna.

I en intressant ledare i AB tas några av problemen upp. Synd att den inte skrevs för sju år sedan i förebyggande syfte.

Postat den av Filippa | Lämna en kommentar

Det var ett jäkla tjat om läxhjälp…

 

Läxhjälp hit och läxhjälp dit! På min tid kallade vi det lärarledda lektioner…

 


 

 

Postat den av Filippa | Lämna en kommentar

Om vi vill att barnen ska läsa bättre ska vi låta dem läsa mer

Foto: Stock. XCHNG

Om Sveriges alla skolor hade som regel att låta eleverna läsa en timme varje morgon skulle alla ungdomar få en bättre läsförståelse. På ett halvår.

Annars är ett annat uppskattat alternativ väldigt breda kampanjer! Hepp!

Postat den av Filippa | Lämna en kommentar

Bokbål på Kulturhuset

 

Själv vet jag en fanatisk kristen som jobbade extra på en bokhandel. Hon sprang runt i hyllorna och samlade in erotisk litteratur som hon i smyg slängde i soptunnan.

Man undrar ju litet om det är så smart det där med att kasta ut allt som inte passar in. Et mer demokratiskt alternativ är annars att lyfta dessa saker till diskussion om hur samhället såg ut då och idag. Men det kanske är för töntigt?

Men himmel vilket jobb Miri kommer att få fortsättningsvis om det är den bokbåls-linjen som gäller?

Nästa – Pippi Långstrump?

Postat den av Filippa | Lämna en kommentar

”Detta är en VARG”. Hur tänker man från museihåll, egentligen?

 

Museivärlden lider. Av brist på fantasi, kreativitet och framåtanda. Förlåt mig, men jag står inte ut med ännu en tom, litet halvdammig glasmonter i något bortglömt hörn. Än värre är det när glasmontern inte är tom utan fylld. Av till exempel något så upphetsande som en uppstoppad varg med den vansinnigt inspirerande montertexten: "VARG".

 

Gud, giv mig styrka.

 

Kanske är problemet alla dessa trötta 40-talister som håglöst såsar omkring i kulisserna? De vill inte guida, de vill inte tänka målgrupp, de vill inte kommunicera sitt görande utåt och framför allt inte tänka nytt. De vill bara skrutta omkring och göra SITT vad nu det är. Kanske pilla in något litet fotografi i någon monter ibland. Och OM de orkar, skriva en liten trött textrad till. Ledsamt.

 

Nobelmuseet liknar inget annat museum jag varit på. Hela museet andas kreativitet och nytänk, besökarantalet ökar kontinuerligt, besökare möts med ett (och faktiskt oftast flera) leenden och ett självklart kundtänk genomsyrar hela verksamheten. De många och varierande skolprogrammen är faktiskt också något av de bästa jag sett i museiväg – smarta, välplanerade och tack vare ett tätt samarbete med skolor och lärare, svarar de ofta direkt mot mål, kursplaner och värdegrund. Hur kommer det sig?

 

Kan det hela bero på en briljant ledning?

 

Kan det ha att göra med avsaknaden av dammråttor på insitutionerna?

 

Eller är det samarbetsviljan mellan museets olika enheter som gör att det blir så bra?

 

Kanske en mix av det ovan och en ovanligt kompetent och driven personal, jag vet inte. Men kanske borde andra muséer med bildningsidealet hängande över sig som ett ok, snegla litet åt deras håll och fundera på varför just de lyckas.

 

Se där ett litet tips i all sin enkelhet!

 

(Och ser jag ännu en museiglasmonter med ett vissnat föremål så går jag!)

 

Postat den av | 1 kommentar