Författarafton med härlig Hirdman och unken Hägg

Medan hela Farsta med omnejd släcktes ned av ett tillfälligt ( tre timmar långt) strömavbrott gick maken och jag på författarafton.

Med ett ett plastglas med en skvätt rödvin i samt några tacochips (jag har tack och lov tidigare jobbat som lärare så jag är verkligen inte bortskämd, ville bara nämna det!) knökade vi in oss mellan några hurtiga pensionärer. Vi sänkte medelåldern med sisådär 30 år, tror jag.

Hirdman var som vanligt en cool katt. Måste ha hennes Sveriges historia 1920 – 1965, del sju, som handlar om folkhemsbygget och tiden då allt mätbart bara blev bättre. Älskar Yvonne Hirdman för genussystemet under studietiden och boken om Alva som maken och jag högläste och berördes av.

Jenny Björkman som skrivit de tre sista tematiska kapitlen i samma bok berättade den spännande berättelsen om motboken och Sveriges nykterhetspolitik på 20-30-talet.

Kvällens otippade favorit var dock Axel Odelberg som med sin kritikerrosade bok Vi som beundrade varandra så mycket, om Sven Hedin och Hitler -vanligtvis ett ämne som skulle få mig, (som inte skriker av lycka varje gång jag ser Populär historia fronta med kungar, krig och konflikter) att gäspa men som författaren verkligen lyckades skapa intresse för. Skickligt, sakligt och framför allt kunnigt.

Boken måste inköpas Hitler och Hedin till trots!

Kvällens självutnämnda stjärna var Göran Hägg som kastade sig ut på scenen och satte igång med en svada som fick mikrofonen att glappa. Retoriskt driven men med ett innehåll som luktade populism och unken gubbsvett lång väg. Med sitt framförande om sin nya bok Ett alldeles särskilt land ville han få än mer cash att rusta lägenheten i Toscana med. Under tiden lyckades han befästa varje liten fördom som finns om Italien och italienarna – de älskar sin religion, sin fotboll, sin mat och sin mamma – hört det förut eller?

Förutom de simpla halka-på-bananskal-vitsarna slängde han ur sig några urgubbiga grodor om fruntimmer, genus och feminism också för säkerhets skull.

Den stackars moderatorn fick till sist rycka mikrofonen ur händerna på honom.

Sen gick vi.

I det stora hela var det en lyckad kväll trots tacosmulorna och att Hägg innerligt behövde gå kurs hos Hirdman.

Eller är jag för elak nu?

Fast sant är det.

 

Postat den av Filippa | Lämna en kommentar

Anna Wahlgrens dräpande boksvar – ett bevis för att dottern har rätt

”Min älskade dotter!

När jag läser din text gör det så ont i mig för jag förstår att du farit så illa, att jag, din mamma, gjort dig ont på så många olika sätt. Det är många saker jag inte håller med om i din beskrivning av din uppväxt, inte förstår, inte kommer ihåg. Men bara det faktum att du själv, som vuxen kvinna, minns din barndom som du gör, räcker för att få mitt hjärta att brista.

”Min älskling! Mitt barn! Mitt hjärta! 

Tro mig när jag säger dig att jag älskade dig då och älskar dig nu. Kanske har det gått för långt – så långt att din förlåtelse inte längre är ett alternativ.

Men, snälla, låt mig ändå förklara. Inte bortförklara, för det vill jag inte, men förklara:  

När du var liten…”

Nej, riktigt så blev inte Anna Wahlgrens offentliga svar på dottern Felicia Feldts mammamordsbokFelicia försvann”. Istället blir svaret en rasande argumentationsroman uppbyggd av minnesanteckningar, mejl, sms och lappar. Ord för ord mals dotterns berättelse ned, avfärdas och bortförklaras.

Som om det hela är en rättegång.

Åtalspunkt för åtalspunkt. Bevis och motbevis: ”Nej, du, lilla gumman, så det var det inte. Såhär var det!

”Det är en utmattande läsning. Det är en sorglig läsning.” skriver Cecilia Verdinelli i GP.

Det Anna Wahgren inte förstår är att hon aldrig kan vinna, hur mycket ”bevis” hon än radar upp. För det första är det ingen strid som någon förälder bör vilja vinna. För det andra har barnet alltid tolkningsrätten i sin hand. Något som alla föräldrar bittert får erfara någon gång i livet. Tack och lov verkar de allra flesta av oss hantera den uppgörelsen bättre än Anna Wahlgren.

Ett snabbt besök på författarinnans blogg ger dessutom Felicia Feldt rätt i många av sina beskrivningar av Anna Wahlgren som person. Hon ensam har tolkningsföreträde. Hon ensam vet vad som är rätt och fel. Hon vägrar bli emotsagd. Bloggen ger en ”klankänsla” som är fruktansvärt obehaglig.

Tycker någon något annat än författarinnan, tas kommentaren helt sonika bort: ”Jag bestämmer vad som ska finnas på min blogg!”, hävdar författarinnan och det har hon ju helt rätt i.

Så funkar det dock inte i välfungerande familjer, där allas åsikter, känslor och tankar har lika stor rätt till existens. Allas. Även om man tycker olika.

Att Anna Wahlgren dessutom i boken avslöjar vad syskonen sagt om varandra, för att så split mellan dem – söndra och härska, tror jag det kallas – är så lumpet att det gör ont. Vilken mamma gör så mot sina barn?

Med andra ord blir (säkerligen ofrivilligt!) Anna Wahlgrens dräpande boksvar i sig det allra tydligaste beviset för hur det kan har varit att växa upp som litet barn med henne som mamma.

All min sympati till Felicia Feldt – en stark och modig kvinna! Det kan inte vara lätt att vara så mycket större än sin egen mamma.

 

 

Postat den av Filippa | 4 kommentarer

Vad dutti du är, Malin. Hört om källhänvisning någon gång?

Som frilansande journalist har jag slutat att skicka in uppslagsidéer till tidningsredaktioner.  I 19 fall av 20 möts man av tystnad. Sedan slår man två veckor senare upp tidningen eller magasinet och hittar sin egen idé – samma vinkel, samma förslag på intervjuoffer –  utförd av en redaktionsmurvel.

Idéer är det ingen upphovsrätt på nämligen.

Men stöld har många gråzoner.

För några år sedan intervjuade jag dramatikern Jan Jönsson som med djup bitterhet berättade om hur han hade blivit bestulen på sitt livs historia av Malin Lagerlöf & man.

Ni minns han som arbetade med teater med fångar i fängelset med dramat ”I väntan på Godot”. När fångarna  väl skulle spela upp pjäsen för finklädd publik passade de på att rymma.

Jan Jönsson berättade att Becket garvade i tre dagar när han fick höra det.

Det där med Beckets garv kom inte med i Malin Lagerlöfs manus i filmen ”Vägen ut”. Resten av den smått unika historien snodde hon däremot. Jan Jönssons liv har ingen upphovsrätt. Tji fick du. Luften är fri.

Nu reagerar också författaren Per Andersson över att hon kopierat stora delar av hans biografi ”Jan Stenbeck: en biografi över en framgångsrik affärsman” i sitt teatermanus om samme man. Han är upprörd. Förtvivlad. Men ensam.

Författarförbundet ser inga möjligheter att hjälpa Per Andersson. Och Dramatikerförbundets ordförande hänvisar till Luften är fri-argumentet. Pjäsen är ”ett nytt självständigt verk”. Raderna i pjäsen är hämtade ur verkligheten. Och verkligheten kan man ju inte ha upphovsrätt på, det fattar väl vem som helst. Inte heller den kunskapsbaserade tolkningen av verkligheten eller det konstnärliga och komplicerade arbetet med att bearbeta materialet så att det sammantaget skildrar verkligheten på ett visst sätt.

Kvar står Per Andersson som lagt ned år av tidskrävande forskning, bearbetning av material, intervjuer, tolkningar och författande – nu fullkomligt snuvad.

Fräscht? Respektfullt? Taktiskt? Hederligt?

Knappast.

Men juridiskt helt okej.

”Jag har använt flera källor” säger Malin Lagerlöf själv.

-Vad dutti du är Malin!

Men när man använder källor hänvisar man till dem. När man citerar berättar man varifrån man citerat. Det är liksom själva grunden till skapandets kärna, till all trovärdighet, till all yrkesheder som författare. Klarar man inte det får man gå tillbaka till skolbänken.

Min tonårsson älskar att remixa andras låtar. Skillnaden mellan honom och tjyv-Malin är att han alltid hänvisar till källan – oavsett om han ser den som inspiration eller som originalkällan till det nya verk han gjort.

Om sharing verkligen is caring är sannerligen frågan idag?

 

 

 

Postat den av Filippa | 2 kommentarer

Jag är Zlatan – en fullkomligt vidrig läsning

Läser Jag är Zlatan på uppdrag av syrran.

Karln är ju en fullfjädrad psykopat! Skallar folk! Armbågar folk i ansiktet! Glömmer aldrig en ”oförrätt”.

Har djupa empatistörningar och ser bara upp till kallhamrade brottslingar (som han själv)!

Överger sitt dödssjuka barn och sin totalt ensamma fru för att lira playstation för att han ”inte pallar sjukhus”.

Vilken mus som på något vridet sätt tror att han är stark man!

Vilken krake!

Om det han skriver är sant är det sjukt förbryllade att en sådan djupt störd person får gå lös – hade han inte varit en briljant fotbollsspelare hade han med all sannolikhet spärrats in.

Men man kanske ska ta det han skriver med en stor nypa salt?

Frågan är om det är så andra i Sverige läst boken. Inga recensenter verkar nämligen reagerat över de starka psykopatvarningar man får när man läser boken.

För mig är det märkligt…

 

Postat den av Filippa | 1 kommentar

Om vi vill att barnen ska läsa bättre ska vi låta dem läsa mer

Foto: Stock. XCHNG

Om Sveriges alla skolor hade som regel att låta eleverna läsa en timme varje morgon skulle alla ungdomar få en bättre läsförståelse. På ett halvår.

Annars är ett annat uppskattat alternativ väldigt breda kampanjer! Hepp!

Postat den av Filippa | Lämna en kommentar

Så fantastiskt, förlösande, underbart omodern hon är…

Jajaja, jag vet att jag är typ en månad sen med det här inlägget men… Visst var artikeln om Barbro Lindgren i DN den 25 juli helt otroligt intressant? Och JA Barbro, det du skrivit har nått ut!!!

 

Själv minns jag böckerna om Sparvel. Hur jag hade en obegriplig klump i magen när jag läste om hur hon sparade ut sitt hår för att kunna springa på en strand så att hårstråna fladdrade i vinden. Allt för att kusinen skulle se henne… Kanske… Innan man växte ifrån det hela…

 

Och alltid var det något outtalat som skavde och låg bakom de där enkla orden som bara sa. Så ska bra litteratur vara. Precis så.

 

Och så blir man så evinnerligt tacksam att en enda författare – mitt i bruset av total självexponering à la Ranelids svammelmonologer och förlagsmingeltvång i TV-soffor och dokusåpor – vågar låta sina böcker stå för sig själva; kvaliteten i dem stå för sig själv. Jag citerar vad Barbro Lindgren säger i artikeln:

 

"Det (öppenhjärtligheten) är min största tillgång och största svaghet. Jag avskyr kallprat, jag går nästan aldrig på fester. Och jag lider av att vara igenkänd och eftersökt. Jag vill helst vara för mig själv för jag känner inte att jag själv är med när jag träffar människor. Jag är alltid utanför, och iakttar."

 

Är det inte befriande omodernt, så säg?!

 

 

Postat den av | Lämna en kommentar

Rasism och utanförskap. Enligt den svenska överklassmodellen.

 

För några veckor sedan fick jag i uppdrag att recensera en ungdomsroman om rasism och utanförskap. Med stigande frustration tog jag mig igenom sörjan av PK-dumheter. Författarinnan var en välkänd svenne-tant, boende i de finare delarna av Stockholm. Bara det borde i rimlighetens namn fått förlaget att dra öronen åt sig,(ska HON skriva om hur det är att vara invandrare???) men icke. Själv funderade jag hela tiden på om författarinnan överhuvudtaget hade träffat någon under 40 år, de senaste 30 åren.

 

Storyn var så banal: Skötsamma och snälla invandrarungdomar som flyr på tunna madrasser för att nå lyckan i ett annat land. Väl där pluggar de järnet i skolan men blir såklart vansinnesmobbade av elaka svenska, blonda barn som till och med låser in deras bebissyskon i en gammal stuga och tuttar på. I köket står den goda, väna invandrarmamman och rör i den näringsriktiga men ack så tunna soppan med en träslev – en soppa som tillreds i en järngryta hon släpat med sig från hemlandet. Ibland får familjen bröd till soppan. Ibland inte.

 

Alla vi som någon gång haft med barn och unga att göra vet att rasism oerhört sällan yttrar sig på detta grova, vidriga överdrivna sätt. I alla fall inte enligt min erfarenhet som lärare för ungdomar som nyligen kommit till Sverige. O nej, här är vi svenskar så mycket mer subtila. Inte heller står mina elevers mammor med stora järngrytor de släpat med sig från hemlandet och kokar tunn men näringsrik soppa till sin storfamilj. De går på McDonalds – precis som vem som helst för sjutton gubbar.

 

Och så den där tydliga uppdelningen mellan stygga svenskar och snälla och skötsamma invandrare och detta i en ungdomsbok som utger sig för att vara socialrealistisk! För det första är det inte trovärdigt, för det andra är det kränkande mot både invandrare och svenskar som inte får bli ”hela” människor i böckerna. Och för det tredje förstärker detta bara stereotyperna än mer. Här ser i alla fall jag ett övre-medelklassperspektiv som knappast någon tonåring i Sverige idag – flykting eller inte – kan känna igen sig, i hur politiskt korrekt det än må vara att skriva så.

 

Boken gjorde mig helt ärligt beklämd eftersom jag själv jobbat så oerhört mycket med skönlitteratur i undervisningen och vet vad den kan väcka för tankar och känslor. 

 

Min recension blev inte nådig. Faktiskt litet för elak. Jag ombads skriva om den, vilket jag naturligtvis, skamset, gjorde. Rätt ska vara rätt. Det finns ingen anledning att bli så upprörd så att man själv går över gränsen.

 

Men jag hoppades ändå att detta var en bok som få skolbibliotek skulle välja att köpa in. För ungdomarnas skull.

 

 

Postat den av | Lämna en kommentar

Det går inte att plocka fram den kritiska storsläggan

 

Det finns vissa böcker som är lika svåra att recensera som att läsa. Ofta hänger det ihop. När jag läste Silverfisken, Sofia Rapp Johanssons debut, var det som om min egen andning liksom upphörde efter några kapitel och jag fick lov att tvinga kroppen att dra långa, djupa andetag. De naiva barndomsramsorna som skildrade fruktansvärda övergrepp av det lilla barnet var så vidrigt detaljerade, så obehagliga att det enda sättet att klara av att fullfölja läsningen var att ta pauser. Många.

 

På samma sätt upplevde jag Lotta Thells självbiografiska roman I skuggan av värmen som i dagarna blivit film i regi av Beata Gårdeler. Det hemska (och självbiografiska) ämnesinnehållet liksom trycker sig så starkt emot en som läsare att man inte kan värja sig. Med andra ord är ett kritiskt förhållningssätt inte möjligt. Hur diskutera litterär kvalitet när författaren blottlagd sina djupaste trauman?

 

Jag minns att jag kände mig urlakad och faktiskt en smula duperad efteråt. Var det här god litteratur eller var det någon typ av eländesfrosseri?

 

Och jag minns att jag tänkte att det här måste vara terapi för författarna själva. Att tvinga sig själv att återuppleva det fruktansvärda om och om igen, att blotta sina mörkaste inre rum men då med absolut kontroll.

 

Tack och lov är Sofia Rapp Johansson en skicklig skribent som inte behöver gömma sig bakom sitt stoff. För några dagar sedan läste jag hennes andra roman Tills skulderbladen blivit vingar.

 

En otroligt stark berättelse också den.

 

Här kan ni se Lina Kalmteg diskutera med Jeanett Gentele om filmen I skuggan av värmen i SvD:s nya vlogg (videoblogg.) Vad tycker ni? Ytflyts-samtal eller intressant diskussion?

 

Hm. Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker om formatet. Bara det att Lina Kalmteg kanske kunde bestämma sig om hon ska titta in i kameran mot oss eller fästa blicken vid den hon frågar ut. För litet osäkert flackigt blev det väl ändå..?

Postat den av | Lämna en kommentar

Litterära skräckbilder etsar sig också fast

 

"Inledningen är plågsam. Och det blir värre. I Sofia Rapp Johanssons debutroman skildras uppväxten i en familj där övergrepp och tungt missbruk är vardag. Paradoxalt nog fladdrar barndomsbilderna fram mot läsaren på en lekfull, experimentell prosa, med rimmade diktverser. Det ystra barnkammarspråket står i direkt kontrast till det mörka, för att inte säga frånstötande, innehållet. Det är en vinglig balansgång mellan barnets oskyldiga perspektiv och den vuxna kvinnans bitterhet och sorg.

Det här är en bok som i sanning är värd sina läsare. Inte för att händelserna som skildras berör en så djupt. Det gör de. Men intensivt och brännande blir det för att Rapp Johanssons fraser kryper så nära inpå; de leker sitt eget liv, klättrar och klänger fram historien – desperat och ärligt på samma gång. Rapp Johansson är 26 år och har varit missbrukare sedan 11-årsåldern. Dikterna till boken började hon skriva på ett behandlingshem."

 

Så skrev jag om Sofia Rapp Johanssons debutroman för några år sedan. Jag har den färskt i minne än idag, vilket är litet märkligt eftersom jag recenserar en stor mängd skönlitteratur.

 

På samma sätt fungerar dock bilderna på Aftonbladet om "dödsknarket". Kvinnan på bilderna går direkt in. Bränner sig fast. Fruktansvärt. Obehagligt nära. Jag måste vända bort blicken. Och så titta igen. Och så…

 

Fascinerande kan litteratur vara lika direkt, lika vidrigt målande.

 

Nu läser jag Rapp Johanssons andra bok som snart kommer ut i handeln: "Tills skulderbladen blivit vingar."

 

Det är en lika fruktansvärd läsning. Jag kämpar. Lägger den ifrån mig. Tar tag i den igen. Om hon överlevde varandet borde jag klara av att åtminstone läsa om det. Utan skräckbilder…

 

 

 

Postat den av | Lämna en kommentar

Linda lämnar ingen oberörd

Recension av Lindas bästa/värsta Linda Skugge (Piratförlaget). Publicerad i Dalademokraten 2008

Linda Skugge

För ett tag sedan stormade det rejält runt Katrin Zytomierska som i Idols eftersnack kallade en av deltagarna för ”bögig”, bloggade sarkastiskt om en annan deltagares vikt och kallade Marcus Birro för judehatare.

 

Själv hävdade hon att hon ”är en spontan person” och därför skriver och säger precis det hon tänker utan filter, vilket i sin tur genererade i skyhöga tittarsiffror. Tillvägagångssättet är inte ovanligt idag men kanske är det framför allt en person som bör anses som pionjär på området och som under många år har fått använda en av landets största kvällstidningar för egna, högst personliga känsloutfall.

 

När Linda Skugge slog igenom som krönikör i Expressen omkring 1993 var det med just denna attityd till professionellt skrivande, något som retade gallfeber på många och fick andra att jubla högt. För Skugge har det fortsatt i en rask karriärshiss upp mot SvD:s krönikörsspalter.

 

Nu finns Skugges krönikor i urval, samlade i Lindas bästa/värsta där de första krönikorna är skrivna av en hätsk tonårsrebell som älskar musik och de sista av en provocerande företagare och småbarnsmamma med radhus i Sollentuna. Med andra ord spänner de många krönikorna över ämnen som musik, kvinnokroppen, festande, feminism, rätten till kejsarsnitt, karriär, moderskap och mycket, mycket annat. Det är någonstans här, i detta myller av ingångar och i den dokumenterade åsiktsresan med jaget som ständig utgångspunkt, som krönikesamlingen blir aningen läsvärd. Vilken resa hon gjort! Vilken intensitet hon skriver med! Vilken total motsägelsefullhet som genomsyrar texterna!

 

”Hon har sällan lämnat mig oberörd”, säger Fredrik Reinfeldt i en av kändiskommentarerna som finns publicerade mellan bokens krönikevarv. Och visst har han rätt för just detta måste ändå säga vara Linda Skugges signum.

 

Att recensera Skugges krönikesamling är litet grand som att försöka föra en seriös diskussion med en obstinat tonåring som skriker elakheter och sedan med händerna för öronen vrålar ”Hör dig inte, hör dig inte!” Hennes krönikor är som en oredigerad monolog där de infantila orden sprutar rätt ut på sidan som en enda lång, oredig lavaström av subjektivt tyckande: ”En lika irro grej är folk som tror att de är så intelligenta att de inte kan ta vulgoord i sin mun för att de tror det destroyar deras image”. Som läsare vet man aldrig vart hon är på väg. Eller varför. Många attacker är lika obefogade som oförklarliga.

 

Ibland blir det kul och fyndigt i all sin spontanitet. Oftast litet ledsamt. Som påhoppet på SvD:s ledarskribent som avslutas med ”Vi vill se Maria Abrahamsson visa pattarna!” Som den bedrövliga recensionen – var det verkligen en recension? – av Ranelids Kvinnan är första könet.

 

De som gillar Skugges krönikor får sitt lystmäte stillat med denna samling. Vi andra får vackert svälja förtreten och inse att tonårstrots, total jagcentrering och ogenomtänkta mobbinguttalanden faktiskt säljer idag.

 

Med det inte sagt att det är kvalitet.

Filippa Mannerheim

Postat den av | Kommentarer inaktiverade för Linda lämnar ingen oberörd