Det finns vissa böcker som är lika svåra att recensera som att läsa. Ofta hänger det ihop. När jag läste Silverfisken, Sofia Rapp Johanssons debut, var det som om min egen andning liksom upphörde efter några kapitel och jag fick lov att tvinga kroppen att dra långa, djupa andetag. De naiva barndomsramsorna som skildrade fruktansvärda övergrepp av det lilla barnet var så vidrigt detaljerade, så obehagliga att det enda sättet att klara av att fullfölja läsningen var att ta pauser. Många.
På samma sätt upplevde jag Lotta Thells självbiografiska roman I skuggan av värmen som i dagarna blivit film i regi av Beata Gårdeler. Det hemska (och självbiografiska) ämnesinnehållet liksom trycker sig så starkt emot en som läsare att man inte kan värja sig. Med andra ord är ett kritiskt förhållningssätt inte möjligt. Hur diskutera litterär kvalitet när författaren blottlagd sina djupaste trauman?
Jag minns att jag kände mig urlakad och faktiskt en smula duperad efteråt. Var det här god litteratur eller var det någon typ av eländesfrosseri?
Och jag minns att jag tänkte att det här måste vara terapi för författarna själva. Att tvinga sig själv att återuppleva det fruktansvärda om och om igen, att blotta sina mörkaste inre rum men då med absolut kontroll.
Tack och lov är Sofia Rapp Johansson en skicklig skribent som inte behöver gömma sig bakom sitt stoff. För några dagar sedan läste jag hennes andra roman Tills skulderbladen blivit vingar.
En otroligt stark berättelse också den.
Här kan ni se Lina Kalmteg diskutera med Jeanett Gentele om filmen I skuggan av värmen i SvD:s nya vlogg (videoblogg.) Vad tycker ni? Ytflyts-samtal eller intressant diskussion?
Hm. Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker om formatet. Bara det att Lina Kalmteg kanske kunde bestämma sig om hon ska titta in i kameran mot oss eller fästa blicken vid den hon frågar ut. För litet osäkert flackigt blev det väl ändå..?