Vad dutti du är, Malin. Hört om källhänvisning någon gång?

Som frilansande journalist har jag slutat att skicka in uppslagsidéer till tidningsredaktioner.  I 19 fall av 20 möts man av tystnad. Sedan slår man två veckor senare upp tidningen eller magasinet och hittar sin egen idé – samma vinkel, samma förslag på intervjuoffer –  utförd av en redaktionsmurvel.

Idéer är det ingen upphovsrätt på nämligen.

Men stöld har många gråzoner.

För några år sedan intervjuade jag dramatikern Jan Jönsson som med djup bitterhet berättade om hur han hade blivit bestulen på sitt livs historia av Malin Lagerlöf & man.

Ni minns han som arbetade med teater med fångar i fängelset med dramat ”I väntan på Godot”. När fångarna  väl skulle spela upp pjäsen för finklädd publik passade de på att rymma.

Jan Jönsson berättade att Becket garvade i tre dagar när han fick höra det.

Det där med Beckets garv kom inte med i Malin Lagerlöfs manus i filmen ”Vägen ut”. Resten av den smått unika historien snodde hon däremot. Jan Jönssons liv har ingen upphovsrätt. Tji fick du. Luften är fri.

Nu reagerar också författaren Per Andersson över att hon kopierat stora delar av hans biografi ”Jan Stenbeck: en biografi över en framgångsrik affärsman” i sitt teatermanus om samme man. Han är upprörd. Förtvivlad. Men ensam.

Författarförbundet ser inga möjligheter att hjälpa Per Andersson. Och Dramatikerförbundets ordförande hänvisar till Luften är fri-argumentet. Pjäsen är ”ett nytt självständigt verk”. Raderna i pjäsen är hämtade ur verkligheten. Och verkligheten kan man ju inte ha upphovsrätt på, det fattar väl vem som helst. Inte heller den kunskapsbaserade tolkningen av verkligheten eller det konstnärliga och komplicerade arbetet med att bearbeta materialet så att det sammantaget skildrar verkligheten på ett visst sätt.

Kvar står Per Andersson som lagt ned år av tidskrävande forskning, bearbetning av material, intervjuer, tolkningar och författande – nu fullkomligt snuvad.

Fräscht? Respektfullt? Taktiskt? Hederligt?

Knappast.

Men juridiskt helt okej.

”Jag har använt flera källor” säger Malin Lagerlöf själv.

-Vad dutti du är Malin!

Men när man använder källor hänvisar man till dem. När man citerar berättar man varifrån man citerat. Det är liksom själva grunden till skapandets kärna, till all trovärdighet, till all yrkesheder som författare. Klarar man inte det får man gå tillbaka till skolbänken.

Min tonårsson älskar att remixa andras låtar. Skillnaden mellan honom och tjyv-Malin är att han alltid hänvisar till källan – oavsett om han ser den som inspiration eller som originalkällan till det nya verk han gjort.

Om sharing verkligen is caring är sannerligen frågan idag?

 

 

 

Postat den av Filippa | 2 kommentarer

DiCaprio får maken att börja diska

 

Maken och jag hyrde två filmer i helgen. Tvivel med Maryl Streep (vilken otrolig karisma den kvinnan har!) och favoriten Philip Seymour Hoffman. Filmen var vansinnigt bra! Sådär bra att vi var tvugna att pausa litet här och var mitt i för att diskutera, vilket inte alltid känns behövligt. Att det kändes att den var baserad på en pjäs gjorde absolut ingenting.

 

Sedan var det dags för Revolutionary Road, en film jag länge velat se. Självklart somnade jag mitt i. Att vara yrkesarbetande morsa tar på krafterna.

 

– Nåja, det var nog lika bra, meddelade maken litet spakt dagen därpå. Du hade bara fått vatten på din feministiska kvarn om hur illa det är ställt med manssläktet.

 

Sedan ställde han sig och diskade.

 

Gissa vem som ska hyra den filmen igen! Verkar vara en toppenrulle!

Postat den av | Lämna en kommentar

– En aning mer rödvin, kära Precious Ramotswe?

 

Frågan är som alltid om man ska se den eller inte. Damernas detektivbyrå, som film alltså. Vi bokälskare ställs ständigt inför detta dilemma – se filmen och bli besviken, eller inte se den och bli utanför snacket.

 

Många gånger väljer jag det sistnämnda. Det är så oerhört jobbigt att få sina egna bilder krossade av ett filmteam som helt uppenbart inte alls fattar hur just det där huset, den där människan, den där scenen måste ha sett ut. Få är de gånger då jag verkligen gått ut ur biosalongen och känt mig tillfreds över vad de åstadkommit. Nej, film är bättre som film. Utan någon bok att förstöra.

 

Damernas detektivbyrå var också en helt enkelt underbar bok. Man blev glad av den. Det var nästan så att jag önskade att jag hade något mystiskt fall som Precious Ramotswe litet beskedligt kunde hugga tänderna i. Sedan kunde vi dricka te tillsammans. Okej, är mer av en rödvinsälskare men blev litet av en te-drickare under läsningen faktiskt. I alla fall nästan.

 

Kanske måste man se den ändå…

 

 

Postat den av | Lämna en kommentar

Mumma med kulltullella, självgoda gubbgrabbar i stim?

 

Kulturgäspningar:

 

  • Att "I väntan på Godot" STÄNDIGT sätts upp år efter år, på Dramaten, Stadsteatern och alla privatteatrar landet runt, som en säker men tråkig kassako, trots att det finns så många andra, fräscha pjäser att köra på. Herre Gud, det var kul de tio första gångerna. I love Becket men hallå – gå vidare! Våga vinn! (Ps: Han har skrivit andra pjäser OCKSÅ! Visste ni det?)

 

  • Att den blåögda grabbligan alltid regerar på våra teatrar. Pissar de inte på väggarna till Dramatens lilla After-ski-pub så springer de runt och löper i Se och Hör och uttalar sig "djupt" (här krävs en blinkande smajlis så att alla förstår ironin) om den dramatiska känslan i "I väntan på Godot". Tröttsamt. Grabbigt. Jobbigt. Utvecklas, snälla! Gör något, stånga mig. Var pappalediga. Diska. Get a life! Gå i terapi. Eller något annat vettigt…

 

  • Att vi alla går på dumheterna och betalar för dem. Samtidigt som vi upplever oss som kulturella. Sorgligt, Sverige, sorgligt.
Postat den av | 2 kommentarer

En film jag måste se

 

"Nahid Persson Sarvestanis film är helt enkelt oupphörligt fascinerande" skriver Maaret Koskinen i DN.

 

Jag måste se den! Filmen om Farah Diba, en gång drottning av Iran skulle fascinera oavsett. Men nu, i detta spännande upplägg, där två kvinnor med helt olika perspektiv men ändå i viss mån med samma erfarenhetsbas, möts, blir det oerhört laddat. Bara bilden av de två kvinnorna tillsammans är så stark, vända från varandra, men ändå så kroppslig nära varandra…

 

Gillade också Astrid Söderbergh Widdings vackra, välskrivna OCH informativa recension i SVD. Sådana är man inte bortskämd med. Tack Astrid!

  

 

 

Postat den av | 4 kommentarer

Tonårshullbeklädd comeback i perfekt harmoni med Winslet?

Jag bara måste se Revolutionary Road! Väninnan och jag bestämde oss för att gå snart när vi hade en lucka. Men när? När? I Stockholm plockar man fram sin nötta och fullklottrade almanacka för att pressa in sina toalettbesök. Det gör mig så frustrerad ibland. Anledningen till att jag först flyttade till Stockolm var ju just denna – att jag kan gå på bio, teater, utställningar, föreläsningar när jag vill.

 

Och så vill jag men hinner inte… Moment 22 minst sagt.

 

Vi enades hur som helst om att DiCaprio varit fel för rollen i Titanic – på tok för tonårshullbeklädd för Winslets vackra kvinnlighet. Vilket märkligt par!

 

Kanske stämmer de ändå perfekt för varandra i detta spännande drama om ett par i kris?

Nej, det är bare å gå helt enkelt!

 

Och kanske toppa besöket med ett glas vin och en stormig diskussion om parsamhetens djävulskap och självförverkligandets problematiska natur.

 

"/…/En tragisk, stiliserad sorge­sång över människans hopplösa längtan efter någonting annat." enligt DN:s Kerstin Gezelius

 

Underbart!

Postat den av | Lämna en kommentar

Finfin djupångest bortslarvad i Lugn-pjäs

En riktig njutare för mig som Lugn-idol är Allvarligt talat i radions P1 där lyssnare får skriva in med sina frågor och Kristina Lugn svarar. Och som hon svarar. Ingenting är för oviktigt, ingenting är för banalt eller svårt. Allt tas om hand med varliga händer och uppriktighet i orden.

 

Men det mest fantastiska med Lugn är ändå att hon så gott som alltid undviker de redan upptrampade stigarna och vågat ger sig in i tankemässiga snårskogar.

 

I ett program ville en lyssnare med en högtidligt formulerad fråga ha svar på vad Kristina Lugn menade med uttrycket att hon ibland "hängde upp sina tankar på ett klädstreck". Lugn svarade med sin sedvanligt släpiga röst att det hade hon absolut ingen aning om. Hon hade nog bara sagt eller skrivit så för att hon tyckt att det lät bra helt enkelt.

 

Så enkelt kan det vara. Också.

 

Väninnan och jag gick på Lugn-pjäs förra veckan på Stadsteatern. Nu mår jag mycket bättre med Clarie Wikholm, Lennart Jähkel och Tomas Bolme i rollerna. Det var en pjäs som vimlade av tragiska gestlater med Barbro – som efter många år blivit kickad från dansbandet och ersatt av Saltgurkan, en snygg, ung brutta – som dramats övergivna nav.

 

Och trots att ångesten ligger som en varm filt över hela blomtapetkulissens ensemble, blir det ändå de rena gapflabben som överröstar. Snoppskämt, sexskämt, kalsongskämt – visst går det hem hos publiken (där vi nog höjer medelåldern med en hel del år min kära väninna och jag) men nej, det hela vill liksom inte lyfta från buskisträsket. Och nog bidrar Tina Råborg till detta med sitt enorma och fanatiskt tröttande överspel? Kvar blir en fruktansväd slutscen då det hela blir så obehagligt intensivt att det nästan är svårt att sitta kvar trots att det så uppenbart snart är över.

 

"Synd på så mycket finfin ångest och uppsluppen medkänsla." skrev Lars Ring i sin recension Svd.

 

Sant. Å andra sidan är Clarie Wikholm ändå alltid Claire Wikholm. Lika trovärdig som alltid!

Postat den av | Lämna en kommentar