Mumma med kulltullella, självgoda gubbgrabbar i stim?

 

Kulturgäspningar:

 

  • Att "I väntan på Godot" STÄNDIGT sätts upp år efter år, på Dramaten, Stadsteatern och alla privatteatrar landet runt, som en säker men tråkig kassako, trots att det finns så många andra, fräscha pjäser att köra på. Herre Gud, det var kul de tio första gångerna. I love Becket men hallå – gå vidare! Våga vinn! (Ps: Han har skrivit andra pjäser OCKSÅ! Visste ni det?)

 

  • Att den blåögda grabbligan alltid regerar på våra teatrar. Pissar de inte på väggarna till Dramatens lilla After-ski-pub så springer de runt och löper i Se och Hör och uttalar sig "djupt" (här krävs en blinkande smajlis så att alla förstår ironin) om den dramatiska känslan i "I väntan på Godot". Tröttsamt. Grabbigt. Jobbigt. Utvecklas, snälla! Gör något, stånga mig. Var pappalediga. Diska. Get a life! Gå i terapi. Eller något annat vettigt…

 

  • Att vi alla går på dumheterna och betalar för dem. Samtidigt som vi upplever oss som kulturella. Sorgligt, Sverige, sorgligt.
Det här inlägget postades i Skrivateljéns kulturblogg, Teater och film. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Mumma med kulltullella, självgoda gubbgrabbar i stim?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.