Mumma med kulltullella, självgoda gubbgrabbar i stim?

 

Kulturgäspningar:

 

  • Att "I väntan på Godot" STÄNDIGT sätts upp år efter år, på Dramaten, Stadsteatern och alla privatteatrar landet runt, som en säker men tråkig kassako, trots att det finns så många andra, fräscha pjäser att köra på. Herre Gud, det var kul de tio första gångerna. I love Becket men hallå – gå vidare! Våga vinn! (Ps: Han har skrivit andra pjäser OCKSÅ! Visste ni det?)

 

  • Att den blåögda grabbligan alltid regerar på våra teatrar. Pissar de inte på väggarna till Dramatens lilla After-ski-pub så springer de runt och löper i Se och Hör och uttalar sig "djupt" (här krävs en blinkande smajlis så att alla förstår ironin) om den dramatiska känslan i "I väntan på Godot". Tröttsamt. Grabbigt. Jobbigt. Utvecklas, snälla! Gör något, stånga mig. Var pappalediga. Diska. Get a life! Gå i terapi. Eller något annat vettigt…

 

  • Att vi alla går på dumheterna och betalar för dem. Samtidigt som vi upplever oss som kulturella. Sorgligt, Sverige, sorgligt.
Det här inlägget postades i Skrivateljéns kulturblogg, Teater och film. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Mumma med kulltullella, självgoda gubbgrabbar i stim?

  1. Felicia skriver:

    Ojoj! Här ångar det tvättäkta feminism. Herre Gud! Våga njut istället för att va så j-a pretto! Det är toppenskådisar som är med i föreställningen. Kram till er män som ligger bakom denna uppsättning, ser fram emot att snart få se er in action! 🙂

  2. Filippa skriver:

    Japp Felicia, du har helt rätt – här ångar det tack och lov feminism! Tyvärr är det torrbastu på den fronten på många andra håll i vårt samhälle. Och njuter – det gör jag av hel andra saker än av Persbrandts sönderexponerade nuna in action. Fram för litet fräschare material, både mänskligt och litterärt, tack.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *