Skillnaden mellan att göra och att träna

Gymnasieelever tränas för lite i källkritik kan vi läsa i ett inlägg från Skolinspektionen som gjort en granskning av drygt 400 400 rapporter som gymnasieelever skrivit. Här framgår det att lärarna behöver ge eleverna mer träning i att ”avgränsa frågeställningarna, självständigt tillämpa metod och analys, tillämpa kritisk värderingsförmåga, disponera texten samt skriva klart och tydligt.”

Så hur tränar man källkritik? Hur tränar man vetenskapligt skrivande?

Själv arbetade jag i många år efter devisen att det var eleverna som skulle jobba medan kollegorna och jag gick runt och ”coachade” och ”handledde”. Skulle våra elever utveckla informationskompetens – alltså förmågan att söka, sålla, granska, analysera och värdera källor för att slutligen använda informationen så att den blir till egen kunskap – måste ju eleverna få möjligheten att göra just detta.

Tänkte vi.

Och lade således upp en modell för gymnasiestudierna som innebar att våra elever fick författa ett stort antal vetenskapliga rapporter i återkommande ämnesövergripande projekt mellan olika ämnen, under sina tre år hos oss.

I ett klassrum där arbetssättet ”egen forskning” dominerar, är stöttning av extra vikt och vi lärare sprang därför som skållade troll mellan 32 elever som skrev vetenskapliga arbeten om allt från barnarbete i Indien och GMO till motorcykelns historia. Helt lätt var det inte, varken för dem eller för oss. Själv har jag ytterst begränsad kunskap i ämnena ovan men eftersom jag skulle se mig själv som ”handledare” i vetenskapligt skrivande gjorde det ingenting, intalade jag mig.

Vi lärare gjorde verkligen så gott vi kunde. Vi hade långa genomgångar med alla formaliakrav – ”Så här gör ni fotnoter, så här skriver ni syfte, metoddel, referat och citat och glöm inte att innehållsförteckningen ska vara på egen sida!” – och vi delade ut mängder av lathundar om uppsatsskrivning och källkritiska avbockningsfrågor. Vi uppmanade varje elev så ofta vi hann att: GRANSKA DINA KÄLLOR NOGA! och VAR KÄLLKRITISK!

Men trots allt vårt ”stöd” var det svårt att få eleverna att formulera analytiska frågor som ledde till egenproducerad text. Det var svårt att handleda dem alla i den komplicerade konsten att söka adekvat information för uppsatsskrivande – de sökte ju efter helt olika saker. Det var svårt att få dem att förstå den vetenskapliga metoden – en metod de aldrig använt tidigare – och få källkritiken att bli en central del av deras rapporter: (”Jag litar på mina källor, varför skulle de ljuga?”) Och det var svårt att undervisa i hur man gör en vetenskaplig analys eftersom alla hade olika ämnen och metoder.

Framför allt var det svårt att få en överblick. (Jag upplevde ofta klassrumssituationen som ostrukturerad och rörig men intalade mig att det var ett ”kreativt kaos” för det hade jag fått lära mig på lärarutbildningen.)

Alla dessa problem var klart synliga i elevernas rapporter och jag tror snarare vi bedömde hur väl eleven lyckats med formaliakraven än hur väl hon lyckats med ämnesbehandlingen.

Särskilt minns jag eleven Maria. På temat ”Globalisering” (ett område som i sig är komplext för en 16-åring) hade hon valt att undersöka ”Kyotoavtalet”. Efter sju veckors ämnesövergripande arbete i svenska, naturkunskap och samhällskunskap satt hon på slutseminariet med sin uppsats framför sig på bordet. Men när jag bad henne att inledningsvis ta en minut för att berätta för oss andra om vad Kyotoavtalet var, bleknade hon och stirrade tyst ned i bordet.

Flickan kunde inte berätta fritt om det ämnesområde hon undersökt i SJU veckors tid, i TRE olika ämnen!

Den händelsen satte djupa spår i mig som lärare och jag började fundera över hur effektiv vår undervisning egentligen var. Och vad det i praktiken innebar att se sig själv som ”handledare” i olika färdigheter istället för ämneslärare. Och vad elevernas rapportfabrikation egentligen ledde till?

Det finns också en hel del forskat på kring hur vi lärare arbetar med informationskompetens med våra elever. Mina kollegor och jag var absolut inte ensamma i vårt pedagogiska dilemma för hur detta arbete bör struktureras bäst för att nå synbara resultat. (Ett dilemma som vissa av oss tydligt såg men som andra valde att nonchalera och bortförklara, ska tilläggas.)

Några övergripande slutsatser av forskningen jag läst kommer här: (Källorna finns i slutet av inlägget)

  • Stora delar av lärares lektioner går åt till att eleverna söker efter fakta och sammanställer informationen i ett eget arbete. Inte sällan består elevernas redovisningar av textbitar som de klippt från olika källor – så kallad textflytt
  • Lärarnas undervisning fokuseras ofta på teknik, lokalisering av olika källor, formaliakrav och diverse obligatoriska stegordningar för arbetet istället för på de ämnen som eleverna undersöker.
  • Trots fokus på informationskompetens lär sig eleverna varken att söka information effektivt eller att källkritiskt granska den.
  • Samtidigt – och detta är mycket allvarligt – får eleverna påvra kunskaper i de ämnen som är föremål för deras sökningar.

Det som har hänt de senaste åren är att det gemensamma lärandet i klassrummet har ersatts av en extrem individualisering där varje elev sitter ensam framför en dator istället för att lära i samspel med övriga. Frånvaron av det kollektiva lärandet har en negativ inverkan på elevernas kunskapsutveckling.

Enligt Jan-Eric Gustafsson, professor i pedagogik har en av de största förändringarna i svensk skola varit att lärarna lämnat katederundervisningen till förmån för ”eget arbete”. Sverige ligger näst högst bland OECD-länderna vad gäller just eget arbete och då Norge – inspirerat av Sverige – började arbeta på samma sätt, föll deras resultat lika snabbt som här.

Samtidigt är det tydligt att vi lärare enligt läroplanen ska undervisa eleverna i informationskompetens, i informationssökning och källkritik, i vetenskapligt skrivande.

Så hur ska man gå tillväga då?

Jo, det finns faktiskt ett antal framgångsfaktorer, menar de forskare jag läst:

  • Lärare bör i sin undervisning fokusera mindre på det repetitiva sökandet och återfinnandet av information och mer på att eleverna faktiskt förstår det de hittar, hur de kan använda det och kritisk värdering i själva användandet. (Gammal hederlig läsförståelse).
  • Centralt i detta arbete är att samtalet mellan pedagog och elev och eleverna emellan sätts i fokus under hela arbetsprocessen.
  • Samspelet ska handla om arbetsuppgiftens ämne, istället för arbetsgång och procedurer. (Alltså: är det klimatförändringarna min elev undersöker, så är det hur klimatförändringarna beskrivs i olika källor som vi ska diskutera – inget annat. )

När jag läste detta blev det som en aha-upplevelse för mig. Och det slog mig att om det är någonting i skolans värld som absolut aldrig ska läras ut genom eget arbete så är det eget arbete.

Idag tror jag på att arbeta strukturerat och kollektivt med informationskompetensens många olika delar istället för att låta eleverna arbeta självständigt med alla delar på en och samma gång.

Vad vill jag som lärare att eleverna ska utveckla? Vill jag att de ska lära sig att formulera sökfrågor som leder till analys? Att referera och citera? Att lära sig skriva och förstå vetenskaplig text? Då ska undervisningen tydligt fokusera på detta, endast detta, och tveklöst leda dit. (Följt av utvärdering som har fokus på vad de lärt, inte vad de upplevt eller känt!)

”Eget skapande” i ett ”kreativt kaos” kan givetvis vara en spännande krydda ibland men jag tror mer på att låta eleverna, genom en strukturerad undervisning, få ta del av, arbeta med och diskutera valda delar ur olika autentiska vetenskapliga texter. Kort sagt: att erbjuda eleverna olika exempel på ”hur” och lägga upp en undervisning där vi tillsammans, gruppvis och enskilt undersöker dessa ”hur” på olika sätt i tal och skrift.

För ärligt talat: De elever jag haft som lyckats bäst med vetenskapligt skrivande under ett ”kreativt kaos” var de som haft en mer traditionell och strukturerad undervisning tidigare, absolut inte elever som under högstadietiden arbetat i ett ”kreativt kaos”.

Allt detta gör mig mer än övertygad om att vi lärare måste börja göra skillnad på att skapa produkter och att träna – de är nämligen inte alltid synonymer. Och hur bakvänt det än låter tror jag att elevers omtalade självständighet utvecklas bäst genom tydlig lärarledd undervisning och kollektiva angreppssätt, något som är svårt att utforma om ens undervisning bygger på att allt eleverna gör ska mynna ut i ett produktskapande. (Min son lade en hel skoldag på att få fason på en zoomning i sin kortfilm – i ämnet historia! Det var säkert mycket utvecklande för honom personligen men var det väl använd tid i ämnet historia?)

Så här i efterhand kan jag se att mitt arbetssätt då jag började som lärare, i själva verket var en välment men ogenomtänkt efterapning av hur jag själv hade fått arbeta med vetenskapligt skrivande på universitetet – som vuxen med gedigen eftergymnasial utbildning i bagaget!

Tränade vi lärare verkligen våra elever på vetenskapligt skrivande och källkritik genom att låta dem massproducera vetenskapliga rapporter? Eller erbjöd vi dem bara ett stort antal tillfällen att producera produkter, utan effektiv träning?

Det är en fråga jag vill skicka vidare och jag tar gärna emot andra lärares tankar och synpunkter i ämnet.

/Filippa Mannerheim

Inspirationslitteratur

Alexandersson, Mikael, Hansson, Thomas (red.) Unga nätmiljöer: nya villkor för samarbete och lärande (2011) Alexandersson, Mikael; Limberg, Louise, Textflytt och sökslump: informationssökning via skolbibliotek. Myndigheten för skolutveckling, (2007)
Arevik, Niklas, Skolverket sågar individuellt arbete. Lärarnas tidning (2011-10-19) Backman Löfgren, Catrin, Att digitalisera det förflutna. (Licentiatavhandling 2012)
Dysthe, Olga, Det flerstämmiga klassrummet. (1996)
Giota, Joanna, Individualiserad undervisning i skolan – en forskningsöversikt. (2013)
Holmberg, Olle, Jan Nilsson: Att ta ansvar för sitt lärande. (2014)
Höjer, Henrik, Skolan mäter inte barnens kunskaper. Forskning och framsteg. (2014-04-02)
Limberg Louise, Lena Folkesson, Undervisning i informationssökning. Slutrapport från projektet Informationssökning, didaktik och lärande (IDOL)(2006)
Limberg, Louise, Att söka information för att lära. En studie av samspel mellan informationssökning och lärande (2003)
Limberg Louise, Frances Hultgren, Bo Jarneving, Informationssökning och lärande – en forskningsöversikt. Skolverket (2002)
Németh, Ulrika, Jakten på den godkända texten: Läspraktiker och internetanvändning på gymnasieskolan. Licentiatavhandling (2011)
Nilsson, Monica. Informationsfärdighet i praktiken. (2007)
Näslundh ,Carina, Eleverna upptäcker inte världen själva. DIU. Nr 6. 2002.
Paulsen, Stefan: Vit bakgrund och mycket text. (Artikel publicerad på Skolverket, 2012-06-08)
Vlachos, Jonas, Så djup är den svenska skolans kris. Forskning och framsteg. (2014)
Ny PISA-studie: Viktigt att tänka till om skoldatorer. (Pressmeddelande, Skolverket, 2015-09-15)

 

Postat den av Filippa | 1 kommentar

Vad ska vi ta oss till med klipp-och-klistra-generationen?

Klippa och klistra
Foto: Klara Lindholm

För några år sedan gjorde jag en intervju med en skolbibliotekarie. Hon berättade om en händelse som etsat sig fast i henne och som hon kom att tänka på under vårt samtal. Bara någon vecka tidigare hade en elevgrupp i årskurs sju fått i uppdrag av sin lärare att göra ett eget arbete. I samband med det kom de lufsande till skolbiblioteket, lutade sig över lånedisken, spände ögonen i bibliotekarien och levererade sin fråga med myndig stämma:

‒ Har’u en bok om URDJUR?

Då svaret dröjde någon sekund för länge från den lätt förvånade bibliotekarien lämnade ungdomarna raskt lånedisken för att istället sätta sig vid en av bibliotekets datorer och googla. Sökordet blev: ”urdjur”, berättade bibliotekarien (som smugit sig fram för att kunna vara behjälplig.)

Wikipedia blev ungdomarnas första träff och bibliotekarien såg med förfäran på då eleven som styrde spakarna vid datorn utan pardon kopierade hela artikeln om urdjur, med blåmarkerade länkar och allt och klistrade in den i ett worddokument, utan att ändra en stavelse. Copy and paste rakt framför hennes ögon.

‒ Inte för att de över huvud taget skummade igenom artikeln men jag vill betona att den var ganska avancerad för årskurs sju, berättade skolbibliotekarien bekymrat för mig. (När jag själv gick in för att kika litet på hur en urdjursartikel på Wikipedia kan se ut, kunde jag bland annat läsa att:

”/…/urdjuren är en parafyletisk grupp och ett samlingsnamn för diverse olika encelliga eukaryota organismer”.

Kanske var det denna version som urdjursgruppen kopierat in i sitt arbete? )

Nåväl. Gruppen började nu hojta om att de behövde information om amöbor också, varvid en liknande procedur sattes gång – de googlade på amöbor, hittade wikipediaartikeln och klippte in den under urdjursartikeln i dokumentet.

Plötsligt tittade en av gruppmedlemmarna på instruktionerna från läraren och utbrast:

‒ Vi behöver ju bilder också!

Sagt och gjort: Google bildsök!

Men då eleverna sökte bilder med sökordet ”amöbor” fick de även en del… mer eller mindre suspekta bilder i träfflistan, berättade skolbibliotekarien för mig. Något som uppenbart fick dem ur balans. De började fnissa och peka, hojta och tappade helt fokus på uppgiften tills en av dem pekade på en av bilderna:

‒ Kolla! Kolla! Det där är nog en amöba! Den tar vi!

De övriga protesterade vilt.

‒ Nej! Är’u dum! Den måste ha mer färger ju, annars blir det inte snyggt!

Efter mycket om och men och en del dryftande om vilka färger en amöba bör ha för att platsa i ett elevarbete, lyckades gruppen hitta några tjusiga bilder i regnbågens alla färger som de var nöjda med. Med några snabba kortkommandon kopierade de in bilderna i sitt arbete.

‒ Förhoppningsvis var det amöbor på bilderna men jag är verkligen inte säker, berättade skolbibliotekarien plågat.

Sedan, förklarar hon, havererar elevernas hela projekt!

Skolbibliotekets färgskrivare är nämligen trasig!

Eleverna ryar, skolbibliotekarien springer som ett skållat troll för att försöka laga den och så äntligen börjar maskinen spotta ur sig papper under noggrant övervakande av elevgruppen som tillslut, med en stor pappersbunt i näven, rusar tillbaka till sin lärare. Uppdraget de fått är slutfört!

Alltmedan skolbibliotekarien förvirrat och småsvettig av stress dimper ned på en stol och undrar vad det var som egentligen hände.

‒ Det värsta är, säger hon förtroligt till mig efteråt, är att hela proceduren tog – SJU minuter. Ja, vad ska man säga…

Anekdoten är extrem och därför litet småkomisk. Men samtidigt finns oändliga exempel på när elever hamnat i situationer där de av olika skäl klipper och klistrar, reproducerar information utan att förstå och/eller producerar (ibland väldigt tjusiga) elevprodukter utan att något egentligt lärande är involverat.

I Jonna Giotas forskningsöversikt Individualiserad undervisning i skolan (2013) kan vi läsa om ”individualisering” som blivit ett populärt begrepp i skolan de senaste åren. Samtidigt som det i praktiken ofta likställts med just ”eget arbete”.

Eleverna har blivit utelämnade åt sig själva och sin egen förmåga att söka kunskap för att nå läroplanens mål men långt ifrån alla klarar av att planera sitt eget lärande, menar Joanna Giota.

Mycket tyder också på att detta har lett till försämrade resultat i svensk skola. (Enligt Jan-Eric Gustafsson, professor i pedagogik har en av de största förändringarna i svensk skola varit att lärarna lämnat katederundervisningen till förmån för ”eget arbete”. Sverige ligger näst högst bland OECD-länderna vad gäller just eget arbete och då Norge – inspirerat av Sverige – började arbeta på samma sätt, föll deras resultat lika snabbt som här.)

Har lärarna övergett klipp-och-klistra-generationen?

Och söker man på nätet ser man också hur eleverna ber varandra om hjälp:

”Hjälp mig fuska på engelska B!
Det är så här att jag ska göra en recension på min engelska b. Ska läsa en roman på engelska… Eftersom jag är grov dyzlektiker plus att jag har lite tid plus en masa andra kurser tex. läsa en roman på svenskan dessutom samtidigt! Hur ska jag göra för att få de se ut som jag läst boken rakt igenom, utan att ha gjort de? Gillar inte fuska men det absolut sista utvägen känns det som.  Finns det någon här som har bangat på att läsa ut någon bok ni ska läsa men endå lyckats lura en lärare att du gjort de endå?”

…och får hjälp – på ett eller annat sätt:

”Använd vaga utryck som inte är specifika för just en bok. ”Författarens fängslande beskrivningar gav boken ett liv som tillsammans med huvudpersonens ständiga kamp gjorde att jag tyckte det var en väldigt intressant bok och jag skulle varmt rekommendera den”

Detta säger i princip ingenting om boken utom att det fanns en huvudperson som gjorde något och att författaren beskrev något dvs det skulle funka på 95-99% av världens böcker.

Kan man sedan lite om boken kan man självklart göra betydligt mer. Lägg dit några namn 3 viktiga händelser i boken samt hur den sluta och du kan skriva en utmärkt recension som i princip inte säger något. Har själv fåt beröm av lärare för utmärkta recensioner av böcker jag aldrig ens öppnat.

Sedan skulle jag inte kalla det fusk. Testet är att skriva en recension inte att läsa en bok och det är skrivandet av en recension ni testas på inte er läsförståelse. Lika lite som det är fusk att skriva alla rätt på ett prov utan att ha läst kurslitteraturen eftersom man redan viste vad det handlade om.”

När jag läser om hur ungdomar tipsar varandra om olika sätt att fixa fram godkända skolprodukter utan att åka fast, slår de mig att det de söker där ute på nätet är kanske just det lärarstöd, de kollektiva samtal och diskussioner de i själva verket borde fått av oss – i klassrummet!

Kanske handlar detta till syvende och sist om:

1. Vilka frågor vi lärare ställer/vilka uppdrag vi ger våra elever

2. Vilken bild vi ger av vad kunskap och lärande är.

3. Hur närvarande vi lärare är under elevernas lärprocess

 

 

Postat den av Filippa | Lämna en kommentar

Läsarrespons på artikeln ”När makten (nät)föraktar medborgarna

Efter artikeln ”När makten (nät)föraktar medborgarna” som jag skrev på Newsmill i februari 2013 blev jag överöst med läsarrespons. Via mejl eftersom redaktionen hade stängt kommentarsfälten. Ändå hade hundratals personer ansträngt sig och letat reda på min mejladress för att skicka synpunkter.

Några av dessa vill jag presentera här:

Yngve säger:  ”Det känns skönt att jag inte är ensam om att tycka lika som dig. Jag har bestämt mig för att oxå gå in på flashback för att medverka med en sansad röst.”

Harald: ”Jag vill tacka dig för din artikel på Newsmill. Helt underbar. Jag skall spara den bland mina pärlor.”

Tomas skriver: ”Det var mycket längesedan jag läste något som gått så rakt in i hjärtat och träffat så mitt i prick. Tror du gjorde dig till tolk för väldigt många av oss ute i verkligheten. ”

Medan Lasse ger om ursäkt för att han av misstag råkade anmäla min artikel när han skulle ”gilla” den. 🙂 Han berättar sedan om att han själv bor i ett invandrartätt område och  trivs jättebra. Men mår dåligt över att Jimmy Åkesson ”mosar politiker från alla läger då de inte alls vet vad de talar om”. ”Själv fick jag argumentera vilt mot en kollega som absolut tänkte rösta på SD pga deras motstånd mot Islam” skriver han. Detta måste vänstern ta åt sig annars går deras väljare över till extremhögern. ”

Alf skriver: ”Jag har precis läst din krönika om ”näthat”, och plötsligt ter sig denna grå Göteborgssöndag klart mycket ljusare. Du beskriver självklarheter i en krönika som borde vara onödig i ett förmodat demokratiskt land som Sverige, men som nu är viktigare än nånsin. Tack, Filippa!!”

Det kommer även viss respons från journalister. Inte särskilt många mejl och de flesta av de som skriver har idag lämnat yrket.

Journalisten Per skriver: ”Ville bara ta tillfället i akt och tacka dig för en fullkomligt lysande artikel! Så kärnfullt och klart har nog ingen hittills lyckats åskådliggöra vad det här egentligen handlar om. Hoppas den blir läst av många!”

Gunilla har jobbat i 40 år som journalist. Hon menar att hon nog oreflekterat arbetat som journalisten på Flashback. ”Som pensionär har jag fått den tid jag då behövt att läsa, undersöka, reflektera. Men det är så dags nu…. Fortsätt att skriva!” uppmanar hon.

”Skriv mer”, säger också Rikard. ”Din röst behövs.”

Flera, bland annat Eva, tycker att artikeln är ”modig” och och att fler journalister borde backat upp mig.

Många är dock oroliga för att min vågade artikel ska slå tillbaka på mig. Lars skriver: ”Frågan är ju bara hur många ‘vänner’ du kommer ha kvar! Jobbet lär väl också ligga risigt till!”

Flera visar sin uppskattning för Flashback som forum. Litet generade ser många fördelar med möjligheten att få uttrycka sin röst anonymt och interagera med andra.

Gunnar: ”Sedan är min erfarenhet att Flashback (förutom vissa forum där) är faktiskt väldigt bra och den som kan uttrycka sig bra vinner ju för det mesta debatterna. Idioter är också idioter när det gäller att formulera sig”.

Per Olov beskriver själv Flashback så här: ”Bilden av till exempel Flashback är mer komplex än så som den vanligtvis beskrivs. Jag följer på lediga stunder en del av diskussionerna och i flera av trådarna är innehållet väldigt bra – välskrivna inlägg och motiveringar av åsikterna som förs fram. Blandat med galningar som pratar om den internationella judiska konspirationen eller det snara muslimska övertagandet av makten i Sverige.”

Några som skriver till mig presenterar sig som sverigedemokrater. Flera av dem skriver att de är arga över journalistkårens ”översittarattityd”. Stefan menar dock att alla från olika läger ”har ett gemensamt ansvar för att försöka skapa sans”.

Och Ann skriver: ”Som mor till två arga unga män känns det skönt att be dem läsa din artikel när mina egna argument tar slut.”

Niclas citerar en ledare av Lena Andersson: ”Någon är alltid paria inför samhällsmakten. Paria är den som det är belönande att förakta, som man kan avsky utan argument, och som det är riskabelt att inte oavbrutet ta avstånd från.”

Hanna skriver ett långt och positivt mejl. Hon skriver att hon själv alltid varit för en bred tolkning av yttrandefriheten samtidigt som hon inte ville låta hat och ren rasism stå oemotsagd. ”Nu vet du också att det finns åtminstone EN till som agerat på samma sätt och som dessutom blev ganska förvånad över att ha funnit en hel del nya vänner istället för enbart slumpmässigt anonyma meningsmotståndare i nätets utkanter.” Hon undertecknar sitt mejl: med  ”//Hanna väletablerad tös som blivit ”näthatare” på Flashback! 🙂 ”

Åke skriver tröstande och uppmuntrande: ”Din röst är i n t e svag, den är stark genom att den är så nyanserad.”

Marianne pratar om att fler med henne börjar vakna och inse att det finns ett slag ”nätvaroplikt”.

Många berättar sina livshistorier, sina drömmar och framtidsprojekt, om sina sjukdomar, utanförskap, egna försök att bidra till ett gott samhällsklimat. Några berättar anekdoter om människor i deras närhet som de anser ”gestaltat värdegrunden” och på vilket sätt de har inspirerat dem.

För mig var det en fantastiskt läsning i all sin brokiga rikedom.

Tack alla för era generösa svar!

/Filippa

Postat den av Filippa | Lämna en kommentar

När makten (nät)föraktar medborgarna

Tidigare publicerad på Newsmill, 18 februari 2013.

För några veckor sedan pågick en intressant diskussion på Flashback. En journalist sa sig vilja få tag i en näthatare att intervjua. Snart flödade tråden av frikostiga svar där medlemmar på nätforumet ville vara med och förklara och beskriva hur de såg på näthatet. Fanns det verkligen eller var det bara medias påhitt? Åsikter om yttrandefrihet, anonymitet på nätet, journalistik, etik, och samhällets eventuella sönderfall, kastades fram och tillbaka. Flera tog avstånd från uttrycket. Andra ville nyansera det. Några blev förbannade – kanske kände de sig utpekade?

Journalisten fick många svar. Debatten i sig var spännande. I flera fall var det uppenbart att de som skrev tog sig tid att formulera sina åsikter och gå på djupet för att klargöra hur de såg på saken. Samtliga kastade sig in i diskussionen så som brukligt är på ett socialt forum.

Alla utom journalisten.

Istället valde han att avvaktande stå en bit utanför samtalet. Bara stundtals bevärdigade han de aktiva deltagarna med sin närvaro och då med stela upprepanden av samma frågor: ”Varför är ni anonyma?” ”Varför hatar ni så?” ”Jag behöver få tag i en näthatare att intervjua!”

Deltagarnas hjälpsamhet och engagemang utbyttes snart till frustration:

”Jävla överlägsna journalistjävel Varför lyssnar du inte? Du har ju stoff för femtio artiklar vid det här laget. Du är i själva verket inte ett dugg intresserad av vad vi har att säga. Du har ju redan din vinkel klar. Ni journalister hämtar uppslag till era nyheter här på Flashback, sedan sticker ni iväg eftersom ni är för fina för att prata med vanligt folk!”

Journalisten svarade inte på flashbackarnas upprörda rop. Han hade för länge sedan lämnat den diskussion han aldrig varit en del av. Han hade redan funnit sitt intervjuobjekt.

Efter en tid publicerades också artikeln, i vilken en anonym näthatare fick representera trådens mångfacetterade innehåll. Trots hela sin färgpalett av åsikter beskriver journalisten nätdiskussionen som ”ett alternativt universum, en parallell skuggvärld fylld av rädsla, hat och av paranoida föreställningar om det svenska samhället”.

Men journalisten är god: ”Jag lyssnar tålmodigt. Jag har bestämt mig för att försöka förstå Magnus och hans likar.” inleder han sin artikel. En inställning så von oben att den avslöjar mer om journalisten själv än artikeln gör om näthatare.

För mig har kulturkrocken mellan sociala medier och gammelmedia aldrig blivit tydligare. Bitvis var läsningen av inläggen plågsam. Den överlägsna reportern med sin vässade penna, iordningställda vinkel och etablerade kulturplattform kraschade rakt in i den fria nätmiljön i dess mest tillåtande form. När han fått vad han var ute efter reste han sig, borstade av sig pöbeldammet och klev ut i sin egen verklighet igen. Tyvärr utan att förstå att han brustit grovt i sitt journalistiska uppdrag, nämligen att hans första lojalitet alltid är till medborgarna.

Med detta inte sagt att jag själv sympatiserar med alla som hänger på nätforumet Flashback.  Men känslan av att inte bli hörd utan nonchalerad, att inte få respekt fast man själv visar den och att sakna företrädare – både bland politiker och etablerade journalister – den delar vi, de mest aktiva flashback-anhängarna och jag.

I dagarna sände Uppdrag Granskning sitt reportage om kvinnliga journalister och samhällsdebattörer som på olika sätt blir hatade och hotade på nätet. Det berörde mig och många andra djupt. Trots det gnagde hela tiden känslan av att den självklara berättelsen om gott och ont saknade en viktig pusselbit: Vad är orsaken till allt detta råa hat?

Istället för att gemensamt fortsätta sparka på de redan inslagna dörrarna och uttrycka vår avsky över människor som vräker hat och hot över andra borde vi kanske ställa oss själva frågan. Och själva ta ansvar för svaret på den.

Det är knappast någon hemlighet att vår gemensamma välfärd monteras ned i rasande takt, att arbetslösheten ökar med klassklyftor och psykisk ohälsa som följd. Bäst-före-datumet för tidigare samhällsmotton som solidaritet och gemenskap har för länge sedan passerats och ersatts av trendigare termer som ”affärsplan” och ”egoboost”. De som ska granska makthavarna dansar istället tryckare med dem på sina 40-årspartaj.

Attityden sipprar uppifrån och ned genom samhällskroppen och har skapat en hierarkisk låtsasdemokrati där medias ”vi” – i den mån det finns – inte längre inkluderar mig och de runt omkring mig utan handlar om några få utvalda.

För hur kommer det sig att jag, en 38-årig kvinna, egen företagare, akademiker med två utbildningar, bostadsrätt i Stockholm, man och barn och ett hyfsat stort kulturellt, socialt och ekonomiskt kapital upplever att jag inte längre hyser tilltro till etablissemanget? Varför saknar jag politiska alternativ? Varför upplever jag att Jonas Sjöstedt såväl som Stefan Löfven har fler gemensamma nämnare med Fredrik Reinfeldt än med mig?

Det här är inte ett försvar av de som uttrycker hat och hot i mejl till journalister. Med hela mitt inre kan jag förstå den rädsla och den maktlöshet de utsatta måste känna.

Givetvis är detta också själva syftet från förövarna. Att få möjlighet att göra en djup reva i integriteten på den där personen som sitter så högt upp. Få den starka rösten att darra, om så bara litet grand. Ett sådant maktspråk tar några av oss till när vi upplever oss utan makt. När bitterheten, ilskan och frustrationen blir för stor. När man tiggt för många gånger om att få bli lyssnad på men blivit nonchalerad varje gång.

För med handen på hjärtat – vem är det som har övertaget i samhällsdiskussionen? Vem slår ur underläge?

För om tonen från näthatarna är hotfullt sexistisk är tonen från den intellektuella eliten rå och arrogant. Kulturchefen Åsa Linderborg vill ”granska skiten” och kallar de med avvikande åsikter för ”kräk”. Antifascisten Henrik Arnstad twittrar om ”bruna löss” och krönikören Lisa Magnusson skriver om ”riktiga jävla fega får som skiter i mänskliga rättigheter”.

Samhällsdebatten har blivit som ett klassrum fyllt av elever i behov av särskilt stöd – alla vrålar högre och högre från sin ringhörna för att få respekt och ingen lyssnar på någon. Polemiken överskuggar sakfrågorna.

Förvisso har de på tidningsredaktionerna kunnandet att linda in sitt hat i intellektuella resonemang och respektingivande samhällsanalyser men den hatiska kärnan är densamma. De goda har så rätt i sin sak att de får skriva vad som helst om de som inte rättar sig efter de demokratiska värden de goda anser sig värna om – en inställning som gör att de inte ens begriper varför det skaver när deras flotta festinbjudningar till de egna kollegorna osar av elitism.

Jag lever i ett samhälle där de som ska stå för humanism istället säger sig stå för samhällslegenderna medan vi andra möjligen kan få slåss om ynnesten att plocka upp legendarernas avskräden.

Att uppifrån sin höga samhällsposition avhumanisera de som av olika skäl gömmer sig bakom anonymitet, hyser rasistiska åsikter eller attackerar kvinnliga journalister är inte den typ av retorik som jag själv associerar med medmänsklighet och kärlek.

”Den som är stark måste vara snäll” säger Bamse.

Men han är å andra sidan passé han också!

De som säger sig vilja komma till rätta med samhällshatet – på nätet som på andra ställen – borde ta sig en rejäl funderare på hur goda dialoger skapas, hur man gör när man gestaltar värdegrunden till skillnad från undervisar om den med hjälp av ett höjt pekfinger och hur man gör när man talar med andra, istället för till andra.

Publicistklubben med Stina Dabrowski är ett föredöme genom att de, trots massiv kritik, vågar se människor med avvikande åsikter som just människor och bjuda in dem till debatt.

Själv ska jag dra mitt strå till stacken men inte genom att skicka runt rosa hjärtan på Facebook utan genom att försöka vara en så demokratisk röst jag kan bland alla de andra rösterna därute, med början på Flashback. Min röst är svag. Men förhoppningen är ändå att den blir en röst som inte bara skriker rakt ut utan också lyssnar. En som stiger in och bidrar, men utan hätskhet och ursinne. En som ifrågasätter, utmanar, pekar på ihåligheter men utan att hata.

Det kommer bli mitt eget lilla bidrag till samhällsdebatten. För den brusar därute, oavsett om gammelmedia och politiker gömmer sig bakom skälvande skygglappar.

Vad är ditt bidrag till ett mer demokratiskt samhällsklimat, Åsa Linderborg?

Filippa Mannerheim, frilansande journalist och nybliven flashbackmedlem

Postat den av Filippa | 1 kommentar

Anna Wahlgrens dräpande boksvar – ett bevis för att dottern har rätt

”Min älskade dotter!

När jag läser din text gör det så ont i mig för jag förstår att du farit så illa, att jag, din mamma, gjort dig ont på så många olika sätt. Det är många saker jag inte håller med om i din beskrivning av din uppväxt, inte förstår, inte kommer ihåg. Men bara det faktum att du själv, som vuxen kvinna, minns din barndom som du gör, räcker för att få mitt hjärta att brista.

”Min älskling! Mitt barn! Mitt hjärta! 

Tro mig när jag säger dig att jag älskade dig då och älskar dig nu. Kanske har det gått för långt – så långt att din förlåtelse inte längre är ett alternativ.

Men, snälla, låt mig ändå förklara. Inte bortförklara, för det vill jag inte, men förklara:  

När du var liten…”

Nej, riktigt så blev inte Anna Wahlgrens offentliga svar på dottern Felicia Feldts mammamordsbokFelicia försvann”. Istället blir svaret en rasande argumentationsroman uppbyggd av minnesanteckningar, mejl, sms och lappar. Ord för ord mals dotterns berättelse ned, avfärdas och bortförklaras.

Som om det hela är en rättegång.

Åtalspunkt för åtalspunkt. Bevis och motbevis: ”Nej, du, lilla gumman, så det var det inte. Såhär var det!

”Det är en utmattande läsning. Det är en sorglig läsning.” skriver Cecilia Verdinelli i GP.

Det Anna Wahgren inte förstår är att hon aldrig kan vinna, hur mycket ”bevis” hon än radar upp. För det första är det ingen strid som någon förälder bör vilja vinna. För det andra har barnet alltid tolkningsrätten i sin hand. Något som alla föräldrar bittert får erfara någon gång i livet. Tack och lov verkar de allra flesta av oss hantera den uppgörelsen bättre än Anna Wahlgren.

Ett snabbt besök på författarinnans blogg ger dessutom Felicia Feldt rätt i många av sina beskrivningar av Anna Wahlgren som person. Hon ensam har tolkningsföreträde. Hon ensam vet vad som är rätt och fel. Hon vägrar bli emotsagd. Bloggen ger en ”klankänsla” som är fruktansvärt obehaglig.

Tycker någon något annat än författarinnan, tas kommentaren helt sonika bort: ”Jag bestämmer vad som ska finnas på min blogg!”, hävdar författarinnan och det har hon ju helt rätt i.

Så funkar det dock inte i välfungerande familjer, där allas åsikter, känslor och tankar har lika stor rätt till existens. Allas. Även om man tycker olika.

Att Anna Wahlgren dessutom i boken avslöjar vad syskonen sagt om varandra, för att så split mellan dem – söndra och härska, tror jag det kallas – är så lumpet att det gör ont. Vilken mamma gör så mot sina barn?

Med andra ord blir (säkerligen ofrivilligt!) Anna Wahlgrens dräpande boksvar i sig det allra tydligaste beviset för hur det kan har varit att växa upp som litet barn med henne som mamma.

All min sympati till Felicia Feldt – en stark och modig kvinna! Det kan inte vara lätt att vara så mycket större än sin egen mamma.

 

 

Postat den av Filippa | 4 kommentarer

Vad dutti du är, Malin. Hört om källhänvisning någon gång?

Som frilansande journalist har jag slutat att skicka in uppslagsidéer till tidningsredaktioner.  I 19 fall av 20 möts man av tystnad. Sedan slår man två veckor senare upp tidningen eller magasinet och hittar sin egen idé – samma vinkel, samma förslag på intervjuoffer –  utförd av en redaktionsmurvel.

Idéer är det ingen upphovsrätt på nämligen.

Men stöld har många gråzoner.

För några år sedan intervjuade jag dramatikern Jan Jönsson som med djup bitterhet berättade om hur han hade blivit bestulen på sitt livs historia av Malin Lagerlöf & man.

Ni minns han som arbetade med teater med fångar i fängelset med dramat ”I väntan på Godot”. När fångarna  väl skulle spela upp pjäsen för finklädd publik passade de på att rymma.

Jan Jönsson berättade att Becket garvade i tre dagar när han fick höra det.

Det där med Beckets garv kom inte med i Malin Lagerlöfs manus i filmen ”Vägen ut”. Resten av den smått unika historien snodde hon däremot. Jan Jönssons liv har ingen upphovsrätt. Tji fick du. Luften är fri.

Nu reagerar också författaren Per Andersson över att hon kopierat stora delar av hans biografi ”Jan Stenbeck: en biografi över en framgångsrik affärsman” i sitt teatermanus om samme man. Han är upprörd. Förtvivlad. Men ensam.

Författarförbundet ser inga möjligheter att hjälpa Per Andersson. Och Dramatikerförbundets ordförande hänvisar till Luften är fri-argumentet. Pjäsen är ”ett nytt självständigt verk”. Raderna i pjäsen är hämtade ur verkligheten. Och verkligheten kan man ju inte ha upphovsrätt på, det fattar väl vem som helst. Inte heller den kunskapsbaserade tolkningen av verkligheten eller det konstnärliga och komplicerade arbetet med att bearbeta materialet så att det sammantaget skildrar verkligheten på ett visst sätt.

Kvar står Per Andersson som lagt ned år av tidskrävande forskning, bearbetning av material, intervjuer, tolkningar och författande – nu fullkomligt snuvad.

Fräscht? Respektfullt? Taktiskt? Hederligt?

Knappast.

Men juridiskt helt okej.

”Jag har använt flera källor” säger Malin Lagerlöf själv.

-Vad dutti du är Malin!

Men när man använder källor hänvisar man till dem. När man citerar berättar man varifrån man citerat. Det är liksom själva grunden till skapandets kärna, till all trovärdighet, till all yrkesheder som författare. Klarar man inte det får man gå tillbaka till skolbänken.

Min tonårsson älskar att remixa andras låtar. Skillnaden mellan honom och tjyv-Malin är att han alltid hänvisar till källan – oavsett om han ser den som inspiration eller som originalkällan till det nya verk han gjort.

Om sharing verkligen is caring är sannerligen frågan idag?

 

 

 

Postat den av Filippa | 2 kommentarer

Strindbergshåret 2012

Postat den av Filippa | 1 kommentar

Vi journalister jobbar gärna gratis

Kändismagasinet Posh erbjuder frilansande journalister 30 kronor per artikel.

Wow!

Själv har jag haft personer som kontaktar mig och sedan blir förfärade när jag har mage att ta betalt för jobbet jag ska göra. Borde jag inte erbjuda mig att gör detta roliga skrivjobb GRATIS eller åtminstone typ megabilligt? Jag ÄLSKAR ju att skriva – det är ju mer som en hobby, för mig…

Få personer skulle ha samma respektlösa attityd till webbstrateger eller banktjänstemän. Men skriva kan ju alla så…

 

 

 

 

 

Postat den av Filippa | Lämna en kommentar

Felet med svensk skola i punktform

1. Konkurrensen gör att skolor lägger ned tid, kraft och pengar på att marknadsföra sig själva istället för att jobba med att skapa bra utbildning åt eleverna. Dessutom för vinstintresset med sig större elevgrupper och färre lärare – bort med det som kostar pengar, allt för att maximera vinsten!

2. Betyg -och bedömningsarbete främjar inte elevernas lärande utan verkar istället i värsta fall tvärtom, enligt all forskning. Dessutom tar det tid och kraft från lärarna som lägger allt fokus på att testa, istället för att sporra, motivera och utveckla eleverna.

3. Konkurrensen gör det svårt för skolorna att planera för framtiden och vinstintresset pressar fram större elevgrupper, sämre lokaler och färre lärare för att nämna några saker.

4. Politikernas stofftyngda ”önskelistor” i läroplanerna gör att lärarna desperat jobbar för att hinna bocka av det centrala innehållet istället för att arbeta reflekterat och pedagogiskt. Stoffet har dubblerats för varje läroplan sedan 60-talet. Det är alltså 6 gånger mer en 15-åring ska lära sig idag än när Björklund själv gick i skolan.

5. Inget parti har kunnat/velat/orkat/varit intresserad av att debattera mot och ifrågasätta Björklunds skolpolitik på allvar – trots att den de facto strider mot all pedagogisk forskning. Det har varit ett enda lojt svamlande från sossehåll med floskler som subventionerad läxhjälp och mer resurser. Intresset för och kunskaper om lärande och pedagogiska frågor lyser med sin frånvaro. Ett svek mot lärarna.

I en intressant ledare i AB tas några av problemen upp. Synd att den inte skrevs för sju år sedan i förebyggande syfte.

Postat den av Filippa | Lämna en kommentar

Det var ett jäkla tjat om läxhjälp…

 

Läxhjälp hit och läxhjälp dit! På min tid kallade vi det lärarledda lektioner…

 


 

 

Postat den av Filippa | Lämna en kommentar