Anna Wahlgrens dräpande boksvar – ett bevis för att dottern har rätt

”Min älskade dotter!

När jag läser din text gör det så ont i mig för jag förstår att du farit så illa, att jag, din mamma, gjort dig ont på så många olika sätt. Det är många saker jag inte håller med om i din beskrivning av din uppväxt, inte förstår, inte kommer ihåg. Men bara det faktum att du själv, som vuxen kvinna, minns din barndom som du gör, räcker för att få mitt hjärta att brista.

”Min älskling! Mitt barn! Mitt hjärta! 

Tro mig när jag säger dig att jag älskade dig då och älskar dig nu. Kanske har det gått för långt – så långt att din förlåtelse inte längre är ett alternativ.

Men, snälla, låt mig ändå förklara. Inte bortförklara, för det vill jag inte, men förklara:  

När du var liten…”

Nej, riktigt så blev inte Anna Wahlgrens offentliga svar på dottern Felicia Feldts mammamordsbokFelicia försvann”. Istället blir svaret en rasande argumentationsroman uppbyggd av minnesanteckningar, mejl, sms och lappar. Ord för ord mals dotterns berättelse ned, avfärdas och bortförklaras.

Som om det hela är en rättegång.

Åtalspunkt för åtalspunkt. Bevis och motbevis: ”Nej, du, lilla gumman, så det var det inte. Såhär var det!

”Det är en utmattande läsning. Det är en sorglig läsning.” skriver Cecilia Verdinelli i GP.

Det Anna Wahgren inte förstår är att hon aldrig kan vinna, hur mycket ”bevis” hon än radar upp. För det första är det ingen strid som någon förälder bör vilja vinna. För det andra har barnet alltid tolkningsrätten i sin hand. Något som alla föräldrar bittert får erfara någon gång i livet. Tack och lov verkar de allra flesta av oss hantera den uppgörelsen bättre än Anna Wahlgren.

Ett snabbt besök på författarinnans blogg ger dessutom Felicia Feldt rätt i många av sina beskrivningar av Anna Wahlgren som person. Hon ensam har tolkningsföreträde. Hon ensam vet vad som är rätt och fel. Hon vägrar bli emotsagd. Bloggen ger en ”klankänsla” som är fruktansvärt obehaglig.

Tycker någon något annat än författarinnan, tas kommentaren helt sonika bort: ”Jag bestämmer vad som ska finnas på min blogg!”, hävdar författarinnan och det har hon ju helt rätt i.

Så funkar det dock inte i välfungerande familjer, där allas åsikter, känslor och tankar har lika stor rätt till existens. Allas. Även om man tycker olika.

Att Anna Wahlgren dessutom i boken avslöjar vad syskonen sagt om varandra, för att så split mellan dem – söndra och härska, tror jag det kallas – är så lumpet att det gör ont. Vilken mamma gör så mot sina barn?

Med andra ord blir (säkerligen ofrivilligt!) Anna Wahlgrens dräpande boksvar i sig det allra tydligaste beviset för hur det kan har varit att växa upp som litet barn med henne som mamma.

All min sympati till Felicia Feldt – en stark och modig kvinna! Det kan inte vara lätt att vara så mycket större än sin egen mamma.

 

 

Det här inlägget postades i Bloggen, Bokprat, Copywriting och skrivande, Samtidsspaningar och reflektioner. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Anna Wahlgrens dräpande boksvar – ett bevis för att dottern har rätt

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.