Bokbål på Kulturhuset

 

Själv vet jag en fanatisk kristen som jobbade extra på en bokhandel. Hon sprang runt i hyllorna och samlade in erotisk litteratur som hon i smyg slängde i soptunnan.

Man undrar ju litet om det är så smart det där med att kasta ut allt som inte passar in. Et mer demokratiskt alternativ är annars att lyfta dessa saker till diskussion om hur samhället såg ut då och idag. Men det kanske är för töntigt?

Men himmel vilket jobb Miri kommer att få fortsättningsvis om det är den bokbåls-linjen som gäller?

Nästa – Pippi Långstrump?

Postat den av Filippa | Lämna en kommentar

I år ska jag fall på knä för…

Förra året föll jag på knä för Gunilla Molloy av ren lycka över att träffa henne på Stockholmsmässan. Det var litet pinsamt. Både för henne och mig. Så ska jag inte göra i år. Tror jag.

Fast…kanske faller jag på knä för Jonas Hassen Khemiri. Han är så intelligent! Och…söt…. 🙂

Postat den av | Lämna en kommentar

Ateljébloggen tipsar om…

 

Dagens Skola med inlägg även från andra pedagoger och kulturfantaster! Varmt välkomna att ta del av en rykande het debatt!

 

Postat den av | Lämna en kommentar

”Jag älskar människor och försöker leva i nuet!”

"Hon är mycket rädd för rampljuset. Kristin Kaspersen ogillar när mänskliga möten tar sig oväntade uttryck. Därför tycker hon inte om att arbeta med teve. Hon är rädd för rampljuset eftersom hon själv inte har någon vana från scenlivet."

 

Tja, kanske hade dagens dumle-sega familjeartikel i DN, fungerat en smula bättre om man slängt in några spännande negationer här och var, vem vet.

 

Eller, kanske inte. Platta floskler är platta floskler om än i gyllene typsnitt.

 

Inget ont om den stackars journalisten. Jag vet själv hur det är att intervjua personer som har "Carpe Diem" som livsmotto, "älskar mänskliga möten", blir ledsna när folk "skriver elaka saker" och annat totalt innehållslöst, liksom som hämtat ur "Boken om mina vänner" som man skrev i som barn. Man letar febrilt efter något litet intressant att kasta upp i rubriken, något mer riktat och spännande uttalande att göra en ingress av. Men vi skribenter kan faktiskt inte trolla med knäna. Och så blir det en intetsägande pr-text istället för en intressant intervju.

 

Ja,ja, så kan det gå.

 

Tack gode gud för bloggvärlden!

 

Postat den av | Lämna en kommentar

”Detta är en VARG”. Hur tänker man från museihåll, egentligen?

 

Museivärlden lider. Av brist på fantasi, kreativitet och framåtanda. Förlåt mig, men jag står inte ut med ännu en tom, litet halvdammig glasmonter i något bortglömt hörn. Än värre är det när glasmontern inte är tom utan fylld. Av till exempel något så upphetsande som en uppstoppad varg med den vansinnigt inspirerande montertexten: "VARG".

 

Gud, giv mig styrka.

 

Kanske är problemet alla dessa trötta 40-talister som håglöst såsar omkring i kulisserna? De vill inte guida, de vill inte tänka målgrupp, de vill inte kommunicera sitt görande utåt och framför allt inte tänka nytt. De vill bara skrutta omkring och göra SITT vad nu det är. Kanske pilla in något litet fotografi i någon monter ibland. Och OM de orkar, skriva en liten trött textrad till. Ledsamt.

 

Nobelmuseet liknar inget annat museum jag varit på. Hela museet andas kreativitet och nytänk, besökarantalet ökar kontinuerligt, besökare möts med ett (och faktiskt oftast flera) leenden och ett självklart kundtänk genomsyrar hela verksamheten. De många och varierande skolprogrammen är faktiskt också något av de bästa jag sett i museiväg – smarta, välplanerade och tack vare ett tätt samarbete med skolor och lärare, svarar de ofta direkt mot mål, kursplaner och värdegrund. Hur kommer det sig?

 

Kan det hela bero på en briljant ledning?

 

Kan det ha att göra med avsaknaden av dammråttor på insitutionerna?

 

Eller är det samarbetsviljan mellan museets olika enheter som gör att det blir så bra?

 

Kanske en mix av det ovan och en ovanligt kompetent och driven personal, jag vet inte. Men kanske borde andra muséer med bildningsidealet hängande över sig som ett ok, snegla litet åt deras håll och fundera på varför just de lyckas.

 

Se där ett litet tips i all sin enkelhet!

 

(Och ser jag ännu en museiglasmonter med ett vissnat föremål så går jag!)

 

Postat den av | 1 kommentar

Skitkärringar, mördare och polio – kan det bli bättre?

Jag är hooked. Fast. I sökandet efter min huvudstads historia, hur otroligt det än låter eftersom jag är dalkulla och istället borde irra mig in i finnskogens mystiska dunkel.

 

Bakgrunden är enkel:

 

Var och intervjuade en arkivarie på Stadsarkivet i förrgår för ett reportage om söksajten Stockholmskällan. Vi knatade ned i de djupa kulvertarna i berget, vandrade längs länga efter länga med arkiv och slog oss sedan ned framför det stora skåp som innehåll hela Medeltiden. Åtminstone dess textmaterial. Otroligt!

 

Fick se och höra historien om 13-åriga Maja Berghs fantastiska dagbok där hon bland annat skrev om sin personliga upplevelse av Bondetåget och den tragiska men sanna berättelsen om den sextonårige skräddare-gesällmördaren Anders Vesterlund. För att inte tala om Stockholms Stads privilegiebrev från 1436, vackert som ett konstverk och fullsmockat med kändissigill – JAAA, jag hade Engelbrekts polares och fiendes sigill på bordet framför mig!!! (Den finns förövrigt med zoomfunktion på sajten.)

 

Nu gäller det att skriva ett riktigt bra reportage. Men det är litet svårt.

 

Är nämligen numera fullt upptagen med att söka spännande fotografier av 50-talsfrisyrer, gamla vaxkabinettet Panoptikon, poliovaccineringar för små barn på 30-talet, ransoneringskuponger (också med zoom) och 1700-talstavlor på skitbärarkärringar

 

Vem hinner jobba?

 

Edvin Adolphson rockar loss på Soliden. En välbevarad hemlighet tills nu?

Foto: Gunnar Lantz, Svd

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Postat den av | Lämna en kommentar

Inter Actas hemsida klar – änteligen!!!

 

  

 

Så har Inter Actas hemsida äntligen blivit klar – det har varit ett spännande arbete att se den växa fram! Supersnygg, med kreativa färgkombinationer, fräsch struktur, asläckra ikoner och klar målgruppstanke vad gäller text och innehåll. Precis som det skall vara när det är som bäst, alltså! Men så är det ju Lina Karlsson och Jon Lindholm som skapat den också.

 

Hoppas nu på spännande samarbete mellan Inter Actas Teresa Lindholm och Skrivateljéns ende anställde framöver…

 

För övrigt känner jag till en hel del arbetsplatser som har skriande behov av "verktyg för att skapa effektiva och kreativa möten där alla är med och bidrar". Humpidump, jag säger inget mer så har jag ingenting sagt… 🙂

 

 

 

Postat den av | Lämna en kommentar

Det är inte lätt att vara humanist!

Är vansinnigt irriterad på min lilla inspelningsgrunka. Dyr var den. Och nu har jag lyckats trycka på någon obskyr knapp så att den spelar in i slowmotion. Maken fattar inget, teknikalfabet som han är. Och själv gick man ju humanistisk linje. Manualer förstår jag mig på. Rent teoretiskt alltså. Praktiken är de sämre med.

 

Maskinen vill alltså inte återställa sig hur jag än plippar och knappar. Istället låter det som Ferdinands kossa-morsa när jag trycker på uppspelning. Fatta hur lång tid det tar att lyssna igenom!

 

Och så en intervju idag och två nästa vecka. Irritation!

 

– Be dem tala som Kalle Anka in i micken! Föreslog styvsonen. Då blir det perfekt när du spelar upp!

 

Tack för tipset! Låter som ett klockrent karriärsdrag!

 

 

 

 

Postat den av | Lämna en kommentar

Nytt rolig jobb i sikte… Och Gamla Stan är ju också bara så vackert!

 

Har fått jobb på Nobelmuseet! Fantastiskt roligt! Oj, vad många idéer jag har, inspirerad av deras många möjligheter till ämnesövergripande arbeten och projekt. Extra roligt då Nobelmuseet faktiskt har de bästa utställningsprogrammen jag sett i museivärlden. Rätta mig om jag har fel men det är ovanligt med museer som satsar på ett modernt pedagogisk koncept för besökarna. Alltför många älskar de där trista, traditionella montrarna med små obegripliga stenkulor i. Boring!

 

Kick-off på tisdag. Nu ska här pluggas nobelpristagare… Kul. Men hjälp vad många jag inte kan någonting om. Äntligen skall det avhjälpas!

Postat den av | Lämna en kommentar

Så fantastiskt, förlösande, underbart omodern hon är…

Jajaja, jag vet att jag är typ en månad sen med det här inlägget men… Visst var artikeln om Barbro Lindgren i DN den 25 juli helt otroligt intressant? Och JA Barbro, det du skrivit har nått ut!!!

 

Själv minns jag böckerna om Sparvel. Hur jag hade en obegriplig klump i magen när jag läste om hur hon sparade ut sitt hår för att kunna springa på en strand så att hårstråna fladdrade i vinden. Allt för att kusinen skulle se henne… Kanske… Innan man växte ifrån det hela…

 

Och alltid var det något outtalat som skavde och låg bakom de där enkla orden som bara sa. Så ska bra litteratur vara. Precis så.

 

Och så blir man så evinnerligt tacksam att en enda författare – mitt i bruset av total självexponering à la Ranelids svammelmonologer och förlagsmingeltvång i TV-soffor och dokusåpor – vågar låta sina böcker stå för sig själva; kvaliteten i dem stå för sig själv. Jag citerar vad Barbro Lindgren säger i artikeln:

 

"Det (öppenhjärtligheten) är min största tillgång och största svaghet. Jag avskyr kallprat, jag går nästan aldrig på fester. Och jag lider av att vara igenkänd och eftersökt. Jag vill helst vara för mig själv för jag känner inte att jag själv är med när jag träffar människor. Jag är alltid utanför, och iakttar."

 

Är det inte befriande omodernt, så säg?!

 

 

Postat den av | Lämna en kommentar