Värdegrundslitteratur och manisk textproduktion har förstört svenskämnet

”Säv, säv, susa,
våg, våg, slå”

Diktens ord har etsat sig fast i mig och har blivit mina, nästan lika mycket som de är Frödings egna. De finns i min kropp, i min person, precis som begreppen ”allitteration”, ”assonans”, precis som det tragiska öde som unga Ingalill gick till mötes.

Den undervisning som jag fick som högstadieelev i slutet av 80-talet, lade grunden för en solid och rotfast relation mellan ämneskunskaper och elev. Mina lärare talade aldrig om bedömningar eller vad som krävdes för olika betygssteg. De talade om historia, svenska, geografi, matematik och kemi. Ämnen som fyllde många av oss med annat än det vi mötte i hemmet och på fritiden. Ämnen som sakta men säkert gjorde oss till mer än det vi redan var, med betydelsefulla löften om vad vi kunde bli.

På svensklektionerna undervisade vår lärarinna Mona Lisa om runor, anglicismer och språkhistoria, om ordklasser och satsdelar. Hon lät oss skriva korta ämnesuppsatser och krävde en prydlig handstil, en tydlig disposition och språklig korrekthet.

Hela tiden låg den klassiska litteraturen som en väv över hennes svenskundervisning. Vi fick högläsa Dan Anderssons ”Omkring tiggarn från Luossa”, H. C Andersens sagor och ta del av utvalda delar ur Moa Martinsons ”Mor gifter sig”, William Goldings ”Flugornas herre” och Selma Lagerlöfs rysare ”Herr Arnes penningar”. Bland mycket annat.

Där satt vi, drygt tjugo 14-åringar från Vansbro, Nås, Äppelbo och Dala-Järna och förfasade oss över slutet på Steinbecks ”Möss och människor” och ömmade för lille Oliver i Dickens populära följetongsroman. För det är ju så – i synnerhet för tonåringar – att slåss med troll, befria prinsessor och döda varulvar, det är att leva!

För några veckor sedan kom Skolverket ut med sitt förslag till reviderade kursplaner för grundskolan. I ämnet historia, åk 7-9, ska hela antiken strykas på grund av stoffträngsel. Samtidigt som ”Kontinuitet och förändring samt möjliga framtidsscenarier med utgångspunkt i långa historiska linjer kring levnadsvillkor, migration och makt” och ”historiebruk kopplat till tidsperioden” lyfts fram som centrala och bärande analyspunkter för våra barn i nedre tonåren att hugga tänderna i.

I samma reviderade förslag i ämnet svenska, åk 7-9, ska formuleringen ”Lyrik, dramatik, sagor och myter” strykas och istället ska dessa genrer rymmas inom formuleringen ”Skönlitteraturens huvudgenrer samt några undergenrer och hur de stilistiskt och innehållsligt skiljer sig ifrån varandra.”

Hur denna revidering gör styrdokumenten tydligare och mer faktabetonad, övergår mitt förstånd. Men det är så mycket jag inte förstår numera.

Var är den ökade betoningen på faktakunskaper som utlovades och som var utgångspunkten för revideringen? Var är de tydligare och mer konkreta kunskapskraven?

Nedmonteringen av svenskämnet har pågått i decennier. Vid varje revidering har man lyckats blästra bort ännu litet mer av det klassiska litteraturinnehållet, för att omstöpa svenskan till ett mer ”erfarenhetspedagogiskt ämne” där elevernas egna känslor, intressen, nyfikenhet och upplevelser ska vara utgångspunkten för läsning och diskussioner.

Och för att verkligen betona detta, har inte bara formuleringen ”Lyrik, dramatik, sagor och myter” strukits i Skolverkets förslag för årskurs 7-9. Skönlitteratur på temat ”utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer” lyfts istället särskilt fram som viktiga exempel på litterära ingångar.

”Dagens lärare kommer bara på författarkvällar om bokens ämne passar med läroplanen”, skriver författaren och litteraturkritikern Alice Kassius. ”Det är tusen gånger lättare att få lärare till samtal på tema ”flykt” än till samtal om fantastiska drakar och skrivandets lust.”

Det säger något om vår trendkänsliga syn på vad som är betydelsefull litteratur.

På gymnasienivå finns litteraturhistoria numera stort sett bara kvar i Svenska 2 och den kursen är så fullspäckad med annat att lärare desperat tvingas slå ihop olika moment för att hinna med allt som måste ”betas av”: ”Skriv en debattartikel där du argumenterar för vilken litterär epok som är bäst – romantiken eller realismen.”

”Fast inget i läroplanen hindrar svenskläraren från att jobba med klassiker och epokstudier. Många av de litterära klassikerna kan ju sägas handla om utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer”, påpekar vän av ordning.

Det är förstås sant. Men är det troligt att det blir där vi landar i en klassrumspraktik med dessa styrdokument?

”Det finnes skydd mot nästan allt som är
mot eld och skador genom storm och köld
ja, räkna upp vad slag som tänkas kan.
Men det finns inget skydd mot människan.”

Citatet ovan går förstås alltid att googla men det blir aldrig ditt eget på det viset.

”Men om du är så fruktansvärt missnöjd, får du väl gå in och kommentera Skolverkets förslag. De välkomnar ju lärares respons”, inflikar en annan vän av ordning.

Det gör de. Men problemet ligger inte i en struken formulering här och en raderad epok där. Det ligger i kunskapssynen som sådan, förmedlad av vår skolmyndighet. Kanske var det denna kunskapssyn som 2011 satte stopp för Jan Björklunds försök att skapa en läroplan med mer fokus på grundläggande bas- och ämneskunskaper och mindre på analys och tolkningar? För särskilt faktabetonad eller tydlig blev ju knappast Lgr11, vilket ändå måste sägas vara besynnerligt, givet det uppdrag Skolverket fick.

Ärligt talat är jag grundligt trött på dagens instrumentella, kunskapsfattiga svenskämne. Jag är trött på alla platta åsikter som ska argumenteras för – med underbyggda och nyanserade resonemang. Jag är trött på att ordet ”digital” nämns fler gånger i svensklärarens styrdokument än ordet ”litteratur”. Jag är trött på ”texter där ord, bild och ljud samspelar” – (DET ÄR INTE TEXT NI TALAR OM, DET ÄR FILM!!!) – och på att eleverna ska uttrycka känslor. Jag är trött på torftiga läromedel med flashiga bilder, där allt som avhandlas måste kopplas till elevernas egna föreställningsvärldar. Jag är trött på ”beskrivande, förklarande, utredande, instruerande och argumenterande texter” och deras ”syfte, innehåll, uppbyggnad och språkliga drag”. Jag är trött på alla ”strategier”, all ”(kamrat?)respons”, alla texttyper som ska snickras fram med hjälp av ”verktyg” och ”matriser”, utan att eleverna lärt sig versalregeln, interpunktion eller ett åldersadekvat ordförråd.

”Vad undervisar ni om, min svensklärare?”
”Form, form, form”.

Och framför allt är jag till döden trött på att litteraturen verka ha som främsta syfte att uppfostra eleverna och lära dem att bli ”goda samhällsmedborgare”, snarare än att ge dem ett litterärt språk och kunskaper om vårt kulturhistoriska arv och berättandets ädla konst om hur det är att vara människa. Med brister och fel.

Men som en svensklärare indignerat uttryckte det: ”För mig kommer värdegrunden alltid först. Sedan kommer kunskapsuppdraget. I den ordningen.”

Ack, mitt älskade svenskämne! Du har alltmer förvandlats till ett urvattnat formämne, med inslag av mjuka, feministiska, relationsbärande teman som ska tuggas och ältas i bikupor ledda av en lärare med rätt värdegrund. Trots att historien borde ha lärt oss vid det här laget att pekpinnar fungerar dåligt och trots att en ung person rustad med god kunskapsgrund, är långt mindre mottaglig för fördomar än en person med påtvingad moral.

”Vem kliver fram som en Greta Thunberg till försvar för en skövlad bildning och kulturkunskap och historieförståelse. Ännu ett uppror behövs”, skriver journalisten och författaren Bengt Lindroth. Jag kan bara hålla med.

Men här står jag nu, och kan icke annat. En uppgiven svensklärare med ett slitet och tummat men ack så dammigt exemplar av ”Den allvarsamma leken” i bokhyllan och med en djup sorg i bröstet över den tid som flytt, men mest över den tid som tagit över.

Eller som Fröding uttryckte det, med sin osvikliga känsla för vemod:

”Så sjungen, sjungen sorgsång,
I sorgsna vågor små,
säv, säv, susa,
våg, våg, slå!”

Filippa Mannerheim, gymnasielärare i svenska och historia och journalist

 

 

Det här inlägget postades i Blog, Bloggen, Böcker, Bokprat, Skrivateljéns kulturblogg. Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Värdegrundslitteratur och manisk textproduktion har förstört svenskämnet

  1. Mimmi skriver:

    Tack för att du tog dig tiden att skriva detta inlägg. Du satte ord på många av mina känslor denna morgon.

  2. Arga Läraren skriver:

    Bra Skrivet! Jag håller med varenda ord. Regeringen ber om en sak och Skolverket levererar en annan. Historien upprepar sig.

  3. Anna Löfgren skriver:

    Tack för detta!

  4. Ida Korsgren skriver:

    Välformulerat och sant. Läromedlens utveckling talar sig tydliga språk. Litteraturinnehållet i Svenska Impulser är tunnare än det jag lät mina yrkeselever jobba med i svenska A i början på 2000-talet.

  5. Lelitha Verghese Gyllingberg skriver:

    Tack för kloka tankar! Håller med på alla punkter. Själv pendlar jag mellan sorg och begravningsstämning över svenskämnet idag, andra gånger blir jag upprörd och arg och vill stå på barrikaderna för bildning, utbildning och en icke-teknokratisk kunskapssyn. Svenskämnets blå blomma förtvinar och vissnar av matrisernas fyrkantighet.

  6. Daniel Pargman skriver:

    Lästips: Jonna Bornemarks ”Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde” (2018).

    Den handlar inte om just exakt det du skriver om ovan (svenskämnet i skolan) men handlar väldigt mycket om de förändringar du beskriver ur ett helikopterperspektiv.

  7. Bernt Johansson skriver:

    Bra skrivet! Ja, vad gör man? Vi har gått vilse i pannkakan.

  8. Oskar Lindström skriver:

    Tack för en väldigt välskriven och träffande text. Just denna iver att använda skolans ämnesundervisning för att fostra ’goda’ medborgare irriterar mig något enormt. Men, tyvärr är det inget nytt, även om det säkert blivit värre. Jag minns det även från 80- och 90-talens svenska skola.

  9. Camilla Wretljung Alonso skriver:

    Det är bedrövligt och oerhört sorgligt. Nedmonteringen, raserandet av svenskämnet..; vi är endast ett fåtal kvar som minns då ämnet gav två betyg. Man är en rar fågel idag om man (som jag) försöker rädda och klämma in skärvor av litteraturhistoria – och – Gud förbjude – om man vill göra det i kronologisk ordning..(!) Jag tänker dock aldrig ge upp! Tänker att ett och annat frö slår rot hos en och annan elev som kommer att föra budskapet vidare.. Hoppas..
    Tack, Filippa! Jag minns då du höll ett föredrag på en skola jag jobbade på. Jag räckte upp handen och sa någonting om dumheterna i dagens skola; du sa att det var att ”svära i kyrkan”.., det var den finaste komplimang jag kunde få.

    På min nuvarande skola har jag dragit igång en bokcirkel vid namn ”Ad fontes”, för personal som är intresserad. Idé: att läsa KLASSIKER – och i KRONOLOGISK ordning. Hittills har vi läst Gilgamesheposet. Nu väntar Antiken med Sapfo, Aischylos, Sofokles och Euripides.. Sedan är planen att ta oss an (delar ur) Bibeln. Vårt motto: Festina lente; ingen brådska alltså; här gäller kvalitet. Läsning sedan samtal 1-2 ggr per termin, gärna inmundigandes något gott och enkelt.. Glädjande är att MÅNGA anmält intresse att delta; från olika ämnen dessutom. Jätteroligt! Det finns hopp bland lärarna i alla fall. Något somsnarast borde strykas ur historien är förstås Skolverket 😀
    Camilla, gymnasielärare i svenska, spanska och teater

  10. Karl Baltzari Tännérus skriver:

    Amen!

  11. Carl D skriver:

    Ett mycket välskrivet( sic!) och viktigt dokument. Det som är bra och ger lite hopp är att det numera är länkat ifrån DN tack vare Jonas Thentes artikel så att många kan läsa det.
    Det finns överväldigande argument för att enda lösningen på skolkrisen vore en omfattande omprövning av vilka som leder skolverket liksom de pedagogiska institutionerna. För att få veta mer om detta rekommenderar jag att läsa vad t ex professorerna Inger Enkvist, Martin Ingvar och Magnus Henreksson skrivit om svensk skolpolitik och dess degeneration under decennier.

  12. Lennart Nylund skriver:

    Nästa fiasko från skolverket. Hur länge ska förflackningen få fortsätta?

  13. Lotten Bergman skriver:

    Fantastiskt välformulerat! Ska vi starta en skolrevolution?

  14. Anna skriver:

    Bra skrivet! Du har helt rätt.

  15. Camilla Wretljung Alonso skriver:

    Maktens strävan att göra oss historielösa och ”rättänkande” fortsätter. Svenskämnet på gymnasiet raserades då man slog ihop kurserna ”Språk” och ”Litteraturhistoria”. Lärarna protesterade högljutt på 90-talet inför vansinnet. Ingen kvar (knappt) som minns det nu. Jag minns kurserna, för att jag hade turen att vara elev på Humanistisk linje fram till år -90. Hade turen att ha lärare av den ”gamla stammen” – och ha ämnesbetyg – i stället för som idag – kursbetyg. Man hade tid att s a s njuta av ämnet – betygshetsen fanns i princip inte. Fokus minns jag, låg på litteraturhistorien, vilken lästes kronologiskt, och diskuterades i klassrummet, med lärare som fick oss att upptäcka oss själva i historien och se det eviga och allmängiltiga i de sant stora verken genom densamma. Dagens kursplaner i svenska ger inte tid för sådant – inte heller för spontana stadsvandringar i ”Bellmans fotspår” (som min svensklärare på gymnasiet tog oss med på), eller (för många) teater- eller museibesök – för hur skulle slikt kunna betygsättas?? Svenskämnet har raserats och slagits ihop till ett mischmasch av själlöst ”textskrivande” i olika genrer (mekanisk formförberedelse för högskola, där numer ”alla” ska gå..??) och ”litteratur av kvinnor och män från olika tider”, där det blir godtyckligt vad elever får sig till livs – beroende på hur den enskilde läraren väljer – och självklart, beroende på vilken skola den enskilde läraren själv gått i. Det finns knappt några kvar som minns systemet med två betyg i svenska på gymnasiet: i språk och litteratur. Man har på några decennier lyckats förstöra detta; till förmån för en mer ”obildad och obeläst” lärarkår, som inte sällan väljer just politiskt färgad”värdegrundsrättrådig” litteratur med nutidsfokus (eleverna ska ”känna igen sig”..) om genus, makt, etnicitet, mobbning, minoriteter.. osv för sina elever. Man läser ”ungdomslitteratur” på gymnasiet (!!); något man på ”min tid” (för ca 30 år sedan) läste på mellanstadiet. På högstadiet läste vi svenska författare (man tyckte det fanns ett värde i att känna till sitt eget lands författare, konstnärer, sånger, sagor.. osv..) som Lagerlöf, Ferlin, Söderberg, Martinsson.. (för att bara nämna några). På gymnasiet var det en självklarhet att det var ”vuxenlitteratur” man läste – och då ”klassikerna” (!). Självklart var att läsa myter ur forntiden (Gilgamesh), myter, lyrik och dramatik ur antiken, delar ur Bibeln en självklarhet (händer icke idag!), Dante, Heliga Birgitta m fl ur medeltiden.. osv osv… Man började med litteraturhistoria i åk 1 – och hann så i åk 3 komma fram till modernism och samtida litteratur. Och trots att den begränsade tiden bara tillät vissa nedslag och ett fåtal fördjupningar – fick vi med oss en ”mental karta” över litteraturhistorien – och ett väckt intresse för vidare egna studier. Vi fick vissa gemensamma referensramar, vissa gemensamma begrepp, citat och karaktärer.. Det är väl detta man vill trasa sönder i ett andefattigt politiskt korrekt nutidsfokus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *