När makten (nät)föraktar medborgarna

Tidigare publicerad på Newsmill, 18 februari 2013.

För några veckor sedan pågick en intressant diskussion på Flashback. En journalist sa sig vilja få tag i en näthatare att intervjua. Snart flödade tråden av frikostiga svar där medlemmar på nätforumet ville vara med och förklara och beskriva hur de såg på näthatet. Fanns det verkligen eller var det bara medias påhitt? Åsikter om yttrandefrihet, anonymitet på nätet, journalistik, etik, och samhällets eventuella sönderfall, kastades fram och tillbaka. Flera tog avstånd från uttrycket. Andra ville nyansera det. Några blev förbannade – kanske kände de sig utpekade?

Journalisten fick många svar. Debatten i sig var spännande. I flera fall var det uppenbart att de som skrev tog sig tid att formulera sina åsikter och gå på djupet för att klargöra hur de såg på saken. Samtliga kastade sig in i diskussionen så som brukligt är på ett socialt forum.

Alla utom journalisten.

Istället valde han att avvaktande stå en bit utanför samtalet. Bara stundtals bevärdigade han de aktiva deltagarna med sin närvaro och då med stela upprepanden av samma frågor: ”Varför är ni anonyma?” ”Varför hatar ni så?” ”Jag behöver få tag i en näthatare att intervjua!”

Deltagarnas hjälpsamhet och engagemang utbyttes snart till frustration:

”Jävla överlägsna journalistjävel Varför lyssnar du inte? Du har ju stoff för femtio artiklar vid det här laget. Du är i själva verket inte ett dugg intresserad av vad vi har att säga. Du har ju redan din vinkel klar. Ni journalister hämtar uppslag till era nyheter här på Flashback, sedan sticker ni iväg eftersom ni är för fina för att prata med vanligt folk!”

Journalisten svarade inte på flashbackarnas upprörda rop. Han hade för länge sedan lämnat den diskussion han aldrig varit en del av. Han hade redan funnit sitt intervjuobjekt.

Efter en tid publicerades också artikeln, i vilken en anonym näthatare fick representera trådens mångfacetterade innehåll. Trots hela sin färgpalett av åsikter beskriver journalisten nätdiskussionen som ”ett alternativt universum, en parallell skuggvärld fylld av rädsla, hat och av paranoida föreställningar om det svenska samhället”.

Men journalisten är god: ”Jag lyssnar tålmodigt. Jag har bestämt mig för att försöka förstå Magnus och hans likar.” inleder han sin artikel. En inställning så von oben att den avslöjar mer om journalisten själv än artikeln gör om näthatare.

För mig har kulturkrocken mellan sociala medier och gammelmedia aldrig blivit tydligare. Bitvis var läsningen av inläggen plågsam. Den överlägsna reportern med sin vässade penna, iordningställda vinkel och etablerade kulturplattform kraschade rakt in i den fria nätmiljön i dess mest tillåtande form. När han fått vad han var ute efter reste han sig, borstade av sig pöbeldammet och klev ut i sin egen verklighet igen. Tyvärr utan att förstå att han brustit grovt i sitt journalistiska uppdrag, nämligen att hans första lojalitet alltid är till medborgarna.

Med detta inte sagt att jag själv sympatiserar med alla som hänger på nätforumet Flashback.  Men känslan av att inte bli hörd utan nonchalerad, att inte få respekt fast man själv visar den och att sakna företrädare – både bland politiker och etablerade journalister – den delar vi, de mest aktiva flashback-anhängarna och jag.

I dagarna sände Uppdrag Granskning sitt reportage om kvinnliga journalister och samhällsdebattörer som på olika sätt blir hatade och hotade på nätet. Det berörde mig och många andra djupt. Trots det gnagde hela tiden känslan av att den självklara berättelsen om gott och ont saknade en viktig pusselbit: Vad är orsaken till allt detta råa hat?

Istället för att gemensamt fortsätta sparka på de redan inslagna dörrarna och uttrycka vår avsky över människor som vräker hat och hot över andra borde vi kanske ställa oss själva frågan. Och själva ta ansvar för svaret på den.

Det är knappast någon hemlighet att vår gemensamma välfärd monteras ned i rasande takt, att arbetslösheten ökar med klassklyftor och psykisk ohälsa som följd. Bäst-före-datumet för tidigare samhällsmotton som solidaritet och gemenskap har för länge sedan passerats och ersatts av trendigare termer som ”affärsplan” och ”egoboost”. De som ska granska makthavarna dansar istället tryckare med dem på sina 40-årspartaj.

Attityden sipprar uppifrån och ned genom samhällskroppen och har skapat en hierarkisk låtsasdemokrati där medias ”vi” – i den mån det finns – inte längre inkluderar mig och de runt omkring mig utan handlar om några få utvalda.

För hur kommer det sig att jag, en 38-årig kvinna, egen företagare, akademiker med två utbildningar, bostadsrätt i Stockholm, man och barn och ett hyfsat stort kulturellt, socialt och ekonomiskt kapital upplever att jag inte längre hyser tilltro till etablissemanget? Varför saknar jag politiska alternativ? Varför upplever jag att Jonas Sjöstedt såväl som Stefan Löfven har fler gemensamma nämnare med Fredrik Reinfeldt än med mig?

Det här är inte ett försvar av de som uttrycker hat och hot i mejl till journalister. Med hela mitt inre kan jag förstå den rädsla och den maktlöshet de utsatta måste känna.

Givetvis är detta också själva syftet från förövarna. Att få möjlighet att göra en djup reva i integriteten på den där personen som sitter så högt upp. Få den starka rösten att darra, om så bara litet grand. Ett sådant maktspråk tar några av oss till när vi upplever oss utan makt. När bitterheten, ilskan och frustrationen blir för stor. När man tiggt för många gånger om att få bli lyssnad på men blivit nonchalerad varje gång.

För med handen på hjärtat – vem är det som har övertaget i samhällsdiskussionen? Vem slår ur underläge?

För om tonen från näthatarna är hotfullt sexistisk är tonen från den intellektuella eliten rå och arrogant. Kulturchefen Åsa Linderborg vill ”granska skiten” och kallar de med avvikande åsikter för ”kräk”. Antifascisten Henrik Arnstad twittrar om ”bruna löss” och krönikören Lisa Magnusson skriver om ”riktiga jävla fega får som skiter i mänskliga rättigheter”.

Samhällsdebatten har blivit som ett klassrum fyllt av elever i behov av särskilt stöd – alla vrålar högre och högre från sin ringhörna för att få respekt och ingen lyssnar på någon. Polemiken överskuggar sakfrågorna.

Förvisso har de på tidningsredaktionerna kunnandet att linda in sitt hat i intellektuella resonemang och respektingivande samhällsanalyser men den hatiska kärnan är densamma. De goda har så rätt i sin sak att de får skriva vad som helst om de som inte rättar sig efter de demokratiska värden de goda anser sig värna om – en inställning som gör att de inte ens begriper varför det skaver när deras flotta festinbjudningar till de egna kollegorna osar av elitism.

Jag lever i ett samhälle där de som ska stå för humanism istället säger sig stå för samhällslegenderna medan vi andra möjligen kan få slåss om ynnesten att plocka upp legendarernas avskräden.

Att uppifrån sin höga samhällsposition avhumanisera de som av olika skäl gömmer sig bakom anonymitet, hyser rasistiska åsikter eller attackerar kvinnliga journalister är inte den typ av retorik som jag själv associerar med medmänsklighet och kärlek.

”Den som är stark måste vara snäll” säger Bamse.

Men han är å andra sidan passé han också!

De som säger sig vilja komma till rätta med samhällshatet – på nätet som på andra ställen – borde ta sig en rejäl funderare på hur goda dialoger skapas, hur man gör när man gestaltar värdegrunden till skillnad från undervisar om den med hjälp av ett höjt pekfinger och hur man gör när man talar med andra, istället för till andra.

Publicistklubben med Stina Dabrowski är ett föredöme genom att de, trots massiv kritik, vågar se människor med avvikande åsikter som just människor och bjuda in dem till debatt.

Själv ska jag dra mitt strå till stacken men inte genom att skicka runt rosa hjärtan på Facebook utan genom att försöka vara en så demokratisk röst jag kan bland alla de andra rösterna därute, med början på Flashback. Min röst är svag. Men förhoppningen är ändå att den blir en röst som inte bara skriker rakt ut utan också lyssnar. En som stiger in och bidrar, men utan hätskhet och ursinne. En som ifrågasätter, utmanar, pekar på ihåligheter men utan att hata.

Det kommer bli mitt eget lilla bidrag till samhällsdebatten. För den brusar därute, oavsett om gammelmedia och politiker gömmer sig bakom skälvande skygglappar.

Vad är ditt bidrag till ett mer demokratiskt samhällsklimat, Åsa Linderborg?

Filippa Mannerheim, frilansande journalist och nybliven flashbackmedlem

Det här inlägget postades i Bloggen, Copywriting och skrivande, Media och marknadsföring, Samtidsspaningar och reflektioner. Bokmärk permalänken.

En kommentar till När makten (nät)föraktar medborgarna

  1. Pingback: Läsarrespons på artikeln ”När makten (nät)föraktar medborgarna | Skrivateljén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *