Författarafton med härlig Hirdman och unken Hägg

Medan hela Farsta med omnejd släcktes ned av ett tillfälligt ( tre timmar långt) strömavbrott gick maken och jag på författarafton.

Med ett ett plastglas med en skvätt rödvin i samt några tacochips (jag har tack och lov tidigare jobbat som lärare så jag är verkligen inte bortskämd, ville bara nämna det!) knökade vi in oss mellan några hurtiga pensionärer. Vi sänkte medelåldern med sisådär 30 år, tror jag.

Hirdman var som vanligt en cool katt. Måste ha hennes Sveriges historia 1920 – 1965, del sju, som handlar om folkhemsbygget och tiden då allt mätbart bara blev bättre. Älskar Yvonne Hirdman för genussystemet under studietiden och boken om Alva som maken och jag högläste och berördes av.

Jenny Björkman som skrivit de tre sista tematiska kapitlen i samma bok berättade den spännande berättelsen om motboken och Sveriges nykterhetspolitik på 20-30-talet.

Kvällens otippade favorit var dock Axel Odelberg som med sin kritikerrosade bok Vi som beundrade varandra så mycket, om Sven Hedin och Hitler -vanligtvis ett ämne som skulle få mig, (som inte skriker av lycka varje gång jag ser Populär historia fronta med kungar, krig och konflikter) att gäspa men som författaren verkligen lyckades skapa intresse för. Skickligt, sakligt och framför allt kunnigt.

Boken måste inköpas Hitler och Hedin till trots!

Kvällens självutnämnda stjärna var Göran Hägg som kastade sig ut på scenen och satte igång med en svada som fick mikrofonen att glappa. Retoriskt driven men med ett innehåll som luktade populism och unken gubbsvett lång väg. Med sitt framförande om sin nya bok Ett alldeles särskilt land ville han få än mer cash att rusta lägenheten i Toscana med. Under tiden lyckades han befästa varje liten fördom som finns om Italien och italienarna – de älskar sin religion, sin fotboll, sin mat och sin mamma – hört det förut eller?

Förutom de simpla halka-på-bananskal-vitsarna slängde han ur sig några urgubbiga grodor om fruntimmer, genus och feminism också för säkerhets skull.

Den stackars moderatorn fick till sist rycka mikrofonen ur händerna på honom.

Sen gick vi.

I det stora hela var det en lyckad kväll trots tacosmulorna och att Hägg innerligt behövde gå kurs hos Hirdman.

Eller är jag för elak nu?

Fast sant är det.

 

Det här inlägget postades i Bloggen, Bokprat, Filippa flippar & floppar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *