Säg det äktenskap som håller

  

 

Krönika publicerad i Alltombarn 20080925

 

Kvinnor bör sluta föda. Japp. Det är min själ det stressigaste, livsfarligaste, mest blodiga, för att inte tala om ansträngande jag gjort: ett ensamjobb som krävde 100 procent absolut närvaro från första smärtvrålet till det sista.

 

Vi kvinnor har tjurskalligt gått igenom detta trauma år efter år, sekel efter sekel. Kanske för att vi har känt oss tvungna att utmana alla de män som skrävlar om maratonlöpningar uppför Himalaya och ursinniga björnjakter i Dorotheas urskogar. För vad är mammutjakt mot en riktigt segdragen 24-timmars-förlossning? ”Först sprack jag i hela underlivet och sedan blev jag ihoptråcklad med tio stygn – slå det om du kan, karljävel!”

 

Men får vi respekt? Icke! Därför är det dags att säga nej.

 

Dessutom går forskningen framåt. Idag får vi böna och be för att få våra magar uppskurna under narkos, för att vi vill slippa att trycka ut ett barnahuvud stort som en wokpanna under fullständigt naturlig – men dock vansinnig – smärta.

 

För oss som upplever den situationen som ett ypperligt tillfälle att välja mellan pest eller kolera, kan framtiden vara lösningen. Snart kan män föda. Först då kommer min son få en lillebror eller lillasyster.

 

Och om nu en eller annan medsyster, ändå skulle hävda sin orubbliga lust att föda, kan jag bara klämma till med det bästa argumentet av alla: Tänk för guds skull på förhållandet! Det finns inget recept på ”Hur-du-förstör-ditt-
underbara-äktenskap” som är så bombsäkert som barnafödande.

 

Då talar jag främst om själva förlossningsscenen som kan få vilken råbarkad man som helst att falla i gråt. Inte på grund av all den smärta hans älskade får stå ut med, utan snarare på grund av att den ljuva kvinnan han trodde att han kände, helt plötsligt förvandlats till ett anfallande vidunder.

 

Det hände en väninna till mig, så jag vet vad jag talar om. Under de tio år hon och hennes man var tillsammans hörde ingen henne yttra ett enda hårt ord till honom. De var Romeo och Julia, Gere och Roberts, Jon och katten Gustav – you name it!
Fram till förlossningsdagen. Dagen D.

 

När läkaren efter undersökningen käckt frågade henne om slemproppen gått än, väste hon hånfullt mellan fradgadrypande läppar:
–Han är bara ute och hämtar kaffe!

 

Säg det äktenskap som håller.

 

Filippa Mannerheim

 

Läs artikeln på alltombarn.se.

 

 

Det här inlägget postades i Bloggen, Copywriting och skrivande, Samtidsspaningar och reflektioner. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.