Sorry Börje – vi gapskrattade inte!

 

Semestertiderna är över och nu väntar jobb, jobb, jobb… Fast litet härligt är det ändå. Maken och jag sprang på Dramaten i fredags, kastade oss in för en sista-minuten-biljett till Shakespeares Muntra Fruarna i Winsor. Fick superplatser för bara 160 spänn – visst är det underbart! Fast det är kanske bara ett sorgligt tecken på att det inte går så bra för Dramaten som det borde- hoppas verkligen att Marie-Louise Ekman De Geer får stället på fötter snart och rensar upp litet i det konservativa gubbträsket!!!

 

Hur som helst – "Njaee", är väl betyget på den 3,5-timmars långa föreställningen. För trots Stina Ekblads finlandssvenska charm och scenrutin och alla söta och duktiga barn som sjöng och dansade så det stod härliga till, så kändes det ganska tamt märkligt nog. Börje "Divan" Ahlsted gick på som en galning som vanligt men sluddrade fram de flesta av sina repliker, vilket gjorde bänkgrannen – en 65-årig man med snedbena – mäkta irriterad. Buskis-känslan låg i luften hela tiden så som så ofta med Shakespeares komedier. Det behöver inte vara fel, men OM det ska vara fars ska det bannemig byggas av briljanta, helgalna upptåg som får hela publiken att hålla sig för magen av skratt, inte halvtamt halvkul med små spridda fniss här och var i salongen.

 

Nu har jag sågat pjäsen tillräckligt. Hoppas nu på att få biljetter till Jane Eyre – åh, vad spännande. Maken vägrar följa med men det är lika bra för då kan jag och väninnan gå istället. Trevligt!

 

 

Det här inlägget postades i Filippa flippar & floppar, Skrivateljéns kulturblogg. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *