Svenskämnet har blivit ett formämne utan ämnesinnehåll

När jag klagar på att svenskämnet blivit ett tomt formämne, ett urskrapat färdighetsämne utan ämnesinnehåll, är det vissa som håller med mig men lika många som undrar vad jag pratar om.

– Det finns väl ingenting i läroplanen som motsätter att du jobbar traditionellt med ämneskunskaper och provpedagogik? Hur tänker du nu?

Och visst. Visst går det att arbeta traditionellt med föreläsningar, läsning och bearbetning av lärobokstext, faktakunskaper och textnära läxförhör och memoreringsprov. Visst går det att jobba med svenska som ett orienteringsämne med litteraturhistoria, språkhistoria och grammatik som bärande stommar i undervisningen. Visst går det.

Men det faller sig inte naturligt för majoriteten svensklärare idag.

Och jag menar att det är läroplanen som är boven i dramat.

Många hävdar att läroplanen är metodneutral. För mig är det glasklart att den med sina formuleringar utifrån en konstruktivistisk kunskapssyn, uppmuntrar svenskläraren att arbeta med med form, istället för med innehåll. Och jag är fullkomligt övertygad om att den pedagogiken inte rustar eleverna med de språk -och ämneskunskaper de behöver för ett kommande studie- och arbetsliv.

Ett stort problem är att kunskapskraven (de formuleringar som vi lärare ska utgå från när vi bedömer eleverna) till största delen består av mjuka, mysiga, varma, dialogpräglade, elevdemokratiska ord istället för ett faktiskt ämneskunnande:  Eleven ska ”samtala”, ”diskutera”, ”resonera”, ”förmedla tankar och åsikter”, ”läsa och reflektera” och ”formulera egna tankar”.

Det ovan beskrivna är inte fel i ämnet svenska men jag saknar formuleringar som handlar om att faktiskt kunna något.

Eftersom läraren bedömer eleverna efter kunskapskraven, behöver läraren skaffa sig underlag, så att kunskapskraven går att använda vid en bedömning. Det är kunskapskraven många av oss tittar på när vi gör våra examinationsuppgifter. De påverkar vår klassrumspraktik, de uppgifter vi skapar och det vi låter eleverna öva på och arbeta med.

Jag menar att dagens svenskämne är besvärande tunt rent ämnesmässigt och att detta inverkar negativt på elevernas språk – och kunskapsutveckling. Eleverna får prata, skriva, producera och göra – men vad får de lära in?

För att förklara hur jag tänker har jag gått igenom det centrala innehållet och kunskapskraven i Svenska 1, den första kurs eleverna möter när de börjar gymnasiet.

Det centrala innehållet i Svenska 1 består av nio punkter.

Den första punkten handlar om muntlig framställning med fokus på åhöraranpassning. Orden om att eleven ska använda digitala ”presentationstekniska hjälpmedel” är intressant (varför lyfter man ens detta?) samt formuleringen ”olika sätt att lyssna och ge respons” som för tankarna till kamratrespons. Det läraren ska bedöma enligt kunskapskraven är att eleven ”i förberedda samtal och diskussioner” kan ”förmedla egna tankar och åsikter” samt ”genomföra muntlig framställning inför en grupp.”

Egna tankar och åsikter. Inte ett ord om ämneskunskaper alltså.

Nästa punkt handlar om ”skriftlig framställning av texter för kommunikation, lärande och reflektion” vilket låter lovande. Men tittar man på kunskapskraven är det uppenbart att man knappast har prov som examinationsform i åtanke. Det svenskläraren ska bedöma är inte om eleven kan någonting, om utan om eleven kan skriva ”argumenterande text och andra typer av texter, som är sammanhängande och begripliga samt anpassade till syfte, mottagare och kommunikations­situation.”

Hur kommer en svensklärare att lägga upp arbetet så att hon ska kunna examinera eleverna efter denna punkt i kunskapskraven? Gör hon ett faktaprov där eleverna får lära in faktakunskaper och återge dessa på ett prov?

Nej, givetvis låter läraren eleverna skriva en argumenterande tyckandetext. I den bästa av världar kommer läraren noggrant föreläsa om hur en sådan text ska vara uppbyggd och det är den informationen (textens form) som kommer att vara kunskapsinnehållet i detta moment. Har vi tur får eleverna dessutom googla fram litet fakta att baka in i sin text men någon memorering av ämneskunskaper är det knappast fråga om här heller.

I nästa stycke i kunskapskraven skall eleven ha visat att hon kan: ”läsa, reflektera över och göra enkla sammanfattningar av texter samt skriva egna texter som anknyter till det lästa. I sitt arbete värderar och granskar eleven med viss säkerhet källor kritiskt samt tillämpar grundläggande regler för citat- och referatteknik.”

Om igen ser läroplansförfattarna – med hjälp av sina formuleringar – noga till att läraren inte riskerar att falla in i någon sorts kunskapsinriktad provpedagogik.

Jag vill verkligen understryka att det inte är något fel på kunskapskravet ovan. Det är jättebra att eleverna kan läsa, reflektera över och göra sammanfattningar av texter och jättebra att hon lär sig värdera och granska källor kritiskt när hon gör det. Det jag vänder mig emot är att skrivelsen så tydligt påverkar hur läraren ska jobba i klassrummet och vilka uppgifter som är möjliga att göra om man ska kunna använda sig av kunskapskraven i sin bedömning.

Vilken sorts uppgift är troligt att läraren konstruerar för att kunna examinera en elev utifrån kunskapskravet ovan? Ett memoreringsprov utifrån boken? Nej, givetvis inte. De allra flesta svensklärare kommer att göra en examinationsuppgift där eleverna får söka information på nätet och göra någon sorts rapport eller liknande och i den texten visa att de kan referera till olika källor och föra någon form av källkritisk diskussion. Och risken är stor att eleverna under stora delar av undervisningstiden lämnas själva i detta, mycket avancerade, tidskrävande och forskningsliknande arbete. Inte för att läraren sitter och rullar tummarna under tiden, utan för att hon springer febrilt mellan eleverna för att ”handleda” dem i deras forskning.

Läroplanen är inte metodneutral. Den styr lärarens undervisningsmetoder.

De följande två punkterna i det centrala innehållet handlar – äntligen! – om skönlitteratur. Tyvärr inte om litteraturhistoria (ämneskunskap) utan om att läsa skönlitteratur. Och arbeta med hur den ska tolkas utifrån motiv, berättarteknik och stildrag.

Går det att utifrån detta innehåll göra ett förhör där eleverna får läsa på fakta i boken och återberätta det på ett prov? Jo, det är klart att det går. Men få lärare kommer att tolka formuleringarna så. De allra flesta kommer att välja ut en skönlitterär roman som eleverna ska läsa och sedan låta eleverna analysera den utifrån litteraturvetenskapliga begrepp. Kanske examinerar de eleverna med en bokrapport, novell- eller romananalys eller en recension?

Om igen: det är inget fel på ett sådant upplägg. Det är ett bra upplägg! Men: jag saknar inläsning av faktakunskaper i ämnet svenska! 

Såhär formuleras vad eleverna ska kunna om skönlitteratur i kunskapskraven:

”Eleven kan översiktligt återge innehållet i några centrala svenska och internationella skönlitterära verk och annat berättande. Dessutom kan eleven översiktligt redogöra för några samband mellan olika verk genom att ge exempel på gemensamma teman och motiv. Eleven återger någon iakttagelse och formulerar egna tankar med utgångspunkt i berättandet.”

Varje gång jag läser detta blir jag mållös. Varför ska elever tvingas redogöra för samband mellan olika verk? Varför ska elever tvingas ge exempel på gemensamma teman och motiv i verk de just tagit del av för att få ett E i svenska? Är det rimligt? är det åldersadekvat? Bör det vara ett kunskapskrav? Vad ger det ens ur ett lärandeperspektiv att tvinga lärare och elever att jobba så?

Hur gör du själv när du läser en novell, en dikt, eller en roman? Sitter du under läsningen och funderar på vilka samband som eventuellt finns mellan Elena Ferrante och Amos Oz?

Ibland kanske. Om du läst massor av böcker. Om du skriver en B-uppsats på universitetet. Men långt ifrån alltid. Och ovana läsare som våra elever behöver få befinna sig i och förstå det verk de läser snarare än att sväva ut i oprecisa associationer till andra verk.

Läroplanen skapar felinlärning.

Alltför mycket i svensk läroplan handlar om att eleverna ska framföra egna tankar, resonera, diskutera och skapa produkter. Det tar fokus och tid från att faktiskt lära in nya saker. En farlig trend idag är elever som kommer upp till gymnasiet med bilden av att det räcker med att ”killgissa”, spekulera, resonera, utan att ha läst på, utan att kunna, utan att ha en grund i själva innehållet. Det är ett stort problem. Det ger inga förstelärartjänster att hävda det, men jag vidhåller att läroplanens destruktiva formuleringar har en stor del i detta.

Ett annat problem är att läroplanen pressar fram en sorts ”produktpedagogik” där vi lärare tvingas lägga upp vårt arbete så att eleverna skapar produkter som vi kan bedöma, snarare än att vi lägger upp arbetet så att eleverna kan öva, repetera, läsa på, läsa in, träna.

Jag saknar ett svenskämnesinnehåll. Jag saknar kunskapsfokus. 

Och till de som anser att jag tolkar läroplanen snävt och ickegeneröst: Givetvis inser jag att vi lärare inte ska se punkterna i kunskapskraven som separata delar – de håller ihop – men vi måste samtidigt vara realistiska. En lärare som ska examinera sina elever för att få betygsunderlag som håller i diskussioner med skolmyndigheter, skolledningar, EHT, elever och föräldrar (i synnerhet idag när många lärare blir pressade av elever och föräldrar att sätta höga betyg) kommer definitivt att försöka lägga upp sin undervisning efter kunskapskraven så att bedömningen upplevs rättssäker och riktig.

-Men det finns ingen motsättning mellan kunskaper och färdigheter, hävdar många jag talar med om svenskämnets förfall.

Men det finns det. Och den motsättningen heter TID. För om jag verkligen vill lära mina elever att skriva en debattartikel, med alla dess delar: ”Inledning, tes, argument 1, argument 2, motargument, faktaunderlag, argument 3, avslutning” så tar det tid. Om de dessutom ska googla fram en massa fakta i trovärdiga källor (nåja?) tar det många veckor i anspråk. Den tiden tar vi från annat som faktiskt är viktigare, ur ett lärandeperspektiv.

Min övertygelse är att vi behöver gå tillbaka till ett svenskämne – och en kunskapssyn – där varje ämne har ett tydligt ämnesinnehåll och att detta ämnesinnehåll presenteras, levandegörs och förklaras av läraren och fördjupas av lärobokens texter samt förhörs genom prov där eleverna får visa att de kan. Verkligen kan. Inte bara resonera, diskutera, framföra åsikter, förmedla tankar och reflektioner. Detta kunskapsinnehåll behöver eleverna få läsa på, lära in och återberätta – skriftligt och muntligt – för att det ska bli en del av dem. För att de ska utvecklas språkligt (kunskaper, begrepp, formuleringar) och ämnesmässigt.

Min övertygelse är att läroplanen måste göras om. Fullkomligt.

PS: De övriga två punkterna i det centrala innehållet i Svenska 1 handlar om metaförståelse av språk. Jag placerar kunskapskravet här utan ytterligare kommentar:

”Eleven kan göra enkla reflektioner över hur språklig variation hänger samman med talare och kommunikationssituation samt ge exempel på hur språk och språkbruk kan markera avstånd och samhörighet. Dessutom resonerar eleven översiktligt om attityder till någon form av språklig variation.”

För övrigt anser jag att läroplanen bör revideras. Inte bara pliktskyldigast pillas i!

Revideras.

Av människor som förstår vad kunskap och lärande är.

Bilden kan innehålla: 1 person
Young Man Reading by Octavian Smigelschi, a Romanian artist (1866-1912).

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *