Att sitta i fängelse är också konst, tycker jag.

 

Det finns ett Moment 22 i att gå ut och kritisera konst som bara är till för att provocera. I det ögonblick du har gjort det kan förespråkarna belåtet hävda att konsten minsann fyllt sin uppgift.

 

"Jag sätter mig här och skiter på gatan – titta det är konst och det bevisar du själv när du blir så där upprörd!"

 

Så placerar de sig själva bredvid nyskapare som Dalí som också upprörde folk med sina verk: "Titta vad konservativ du är som inte förstår det briljanta i min bajskorv."

 

Därför tänker jag inte skriva något om konstfacksstudentens dumheter och dess konsekvenser.

 

Mer än detta:

 

Varför tar hon inte jobb som journalist på Kalla Fakta? Den grävande journalistiken är ett perfekt verktyg när man vill komma åt oegentligheter i samhället. Desstuom slipper man då utföra kriminella handlingar. Och man kan dessutom basera sina resultat på bakgrundsfakta hämtad ur verkligheten istället för fejkade upptåg.

 

Fast… Det kanske är litet för jobbigt med all research, allt krävande och tidsslösande bakomarbete? Och all kunskap som krävs.

 

Och all debatt + några veckor på kåken kommer definitivt vara kanonbra för karriären. För gissa hur många av oss som kommer att gå och se hennes utställning efter det här medieuppbådet. Japp, alla ni som uttrycker ert missnöje kommer göra henne både eftertraktad och berömd.

 

Vilken ironi ligger det inte i det?!

 

 

Det här inlägget postades i Samtidsspaningar och reflektioner, Utställningar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *